”En lång resa börjar med ett litet steg” – kinesiskt ordspråk
Det förefaller helt normal att hitta cockern i fönsterbrädan. Där står hon så prydligt och kikar ut genom fönstret. Ett bra ställe att vara på om man vill ha full uppsikt. Jag suckar lite uppgivet, jag är fast igen. Fast i fällan som snärjt den unga cockern runt mitt hjärta. Hennes totala avsikt redan från start tänker jag. Hon har hittat mina svaga punkter och fått mig på fall. För evigt valp och tokroligt söt kommer jag troligen fortsatt behandla henne med silkeshandskar och tillåta alla tänkbara upptåg. På ett sätt tycker jag faktiskt det känns skönt, skönt att känna kravlöshet och frånvaron från prestige. En smått galen cocker av modell byracka är det inte många som väntar sig något vettigt av och vi kan lugnt guppa runt i kölvattnet av andra mer skärpta ekipages framgångar och finna ro i det.
Fast jag har ambitioner för cockerbyrackan med. Vi ska nog kunna uträtta ett och annat vettigt tillsammans med. Framförallt ska vi jaga ihop. Jag ser framför mig hur hon spränger rapphönsflockar för att självklart och stadigt slå rumpan i backen medan mitt excellenta skytte fixar en dubble’ som sedan apporteras med fart och stil och efter det blir till en fantastiskt god middag. Vi ska jaga kaniner på Gotland med, bland enebuskar och stenhag och se solen dimpa ner i horisonten över havet. Vi har några resor dit och ett antal träningstimmar förstås. Inte minst när det gäller mitt skytte. Men skam vore väl om inte åtminstone delar av drömmen ska uppfyllas. Jag ska börja med att sluta kalla henne för valp, köpa bössan jag pratat om och gå den där utbildningen i mental träning jag planerat. Jag har ingen tid att förlora faktiskt.
Stormen Ciara drog förbi igår. En storm av den värre sorten eftersom den kom tillsammans med regn på tvären. Gamla dagars höststormar tycks ha ersatts av januaristormar numera. Jösses vad det blåste och regnade igår. Fast vi missade nog när det var som värst. Då var vi på roadtrip för att Lyra skulle träffa sin nya kavaljer. Den tilltänkte. En parning hoppades vi såklart på också. Nu var inte riktigt Lyra med på våra tankar så av den planen blev det inget alls. Förmodligen var vi för tidigt ute. Nu gäller plan B, vi avvaktar, väntar in och prövar igen. Och fortsätter hoppas.
När vi kom sent på kvällen var allt kolsvart och helt strömlöst. Man är sällsynt bortskämd med fungerande el, att vara utan den ställer onekligen till det en hel del. Det visade sig att en stor gran fallit för stormen och landat i stort sett på transformatorstolpen. Hur stor är sannolikheten för det undrar jag då skogen bakom huset är alldeles full av träd och granar men bara har en enda elstolpe med transformator på. Lagen om alltings jäklighet om man är av den pessimistiska läggningen skulle jag tro. Slumpen mer för min del. Tappra elarbetare gav sig ut med motorsåg och lagningssats i den mörka stormande natten för att vi skulle få njuta av el och värme igen. Vilket hjältedåd för vår skull i pissvädret tänkte vi när vi satt vid strearinljuset vid köksön och kikade ut på arbetet innan vi kröp ner under dubbla täcken i sängen. Mitt i natten någon gång var de klara med reparationen och vi vaknade till av att slottet badade i ljus från alla de lampor som var tända när strömmen gick och som vi sedan hjälplöst och vanemässigt försökt tända x antal gånger till under de strömlösa kvällstimmarna. Tänk vad mycket man har en tendens att ta för givet.
