Vilseledande manöver
Då var säsongen för sökträning med spaniel över för den här gången. Nu ska fåglar och småvilt lämnas ostörda då barnkammartiden tar vid. Om man nu inte bor i Värmland eller länen längre norrut för där får man träna med stötande hund som inte förföljer vilt till den trettionde april. Här är det dock ett antal mil kvar tills vi passerar gränsen till Värmland så här fick apporteringsträningen ta över från och med idag. Inte cockrarna emot verkar det som. De gillar verkligen tygpåsarna och skiner som små solar inför apporteringsuppdragen. Det blev inte många uppgifter idag, men några apporter var blev det. Några dubbelmarkeringar med styrning, några memories från annan vinkel och ett dopp i krondiket. Det sista var överskattat tyckte Lyra och visade tydligt sitt ogillande när hon skakade lervattnet hur pälsen. Hon hade nog inte tänkt doppa sig alls men missbedömde sin förmåga i längdhopp och landade således mitt i diket. ”Shit happens” brukar man väl säga.
Hela dagen har sedan fortsatt i samma hundträningsanda. Som vanligt alltså. Vanligt och uppskattat. Privatlektioner och kurser har varvats med korta fikapauser och dagen har gått rasande fort. Först fram emot kvällen blev det tid att ta med valpen ut en stund. En korkad ide’ egentligen, den att vänta med valpen till sist. Det gick också ungefär som väntat, superladdad valp tillsammans med trött och hungrig förare är en urusel kombination. Med tanke på det hade vi nog ändå en ganska trevlig, hyfsat gemensam, kvällsutflykt när jag tänker efter. Imorgon ska jag prioritera annorlunda.
Kurstillfället idag, och flera av tillfällena den senaste veckan har handlat mycket om tajming. Vilket det väl i och för sig gör alltid när det handlar om hundträning. Om att rycka in och rätta till eller hjälpa upp i rätt läge, innan ögonblicket är förbi, men också att avstå från att gripa in när det inte behövs. Efteråt när vi står med facit i hand är det lätt att veta om det vi gjorde var rätt eller inte. Men under tiden det pågår, när de snabba besluten ska fattas, då är det inte så lätt. Ganska ofta ger vi hundarna vilseledande manövrar. Blåser stopp i fel läge, närsök i fel område och korrigerar när vi borde hjälpa. Eller tvärtom. Det händer också att vi inte följer upp en dirigering vi påbörjat hela vägen utan gör ett halvhjärtat försök att få hunden mot området och lämnar den sedan åt sitt öde. Det sista lät grymt. Så illa är det såklart inte. Vi gör nog alla det vi tror är bäst för stunden och hundar är förlåtande och tålmodiga som tur är. Vi lär oss dessutom av erfarenhet. Det kan vara bra att tänka på. Och erfarenhet kan man bara få genom att pröva och öva.
Hundarna tar igen sig på det smutsiga köksgolvet nu. Rota och Mer delar bädden vid mina fötter med mjukishunden från ikea. De verkar trivas med trängseln och Mer tycks nöjd nu när han äntligen lyckat tråckla in mjukishunden mellan stolsbenen trots att goldentiken Vi låg i vägen. Eftersom jag är som jag är så flyttade jag snällt på stolen så Mer kunde komma fram med mjukishunden när goldentiken visade sin tydliga ovilja till att flytta sig ens en endaste centimeter för den bruna cockerns skull. Jag anar någon sorts syskonkärlek där. Den av den retsamma sorten som gör att det bara inte går att låta bli att småjävlas. När jag flyttat stolen och Mer tråcklat sig in och tryckt ner sig i bädden med Rota och mjukishund var det nämligen inte så roligt att ligga i vägen och blockera längre så Vi traskade direkt iväg till en annan, troligen bättre liggplats. När alla äntligen var på plats och jag satte mig för att skriva pockade plötsligt Rota på min uppmärksamhet och tyckte att hon skulle ut i trädgården och kissa. Lydig som jag är följde jag med men att kissa var visst inte så viktigt när hon väl kom ut. I stället fanns intressanta dofter på gräsmattan, nödvändiga att följa upp enligt den lilla cockernosen. Med outrättat ärende gick vi in igen och jag fortsatte skrivandet jag påbörjat. Då kissar valpen, som snart är ett år och precis varit med mig ute på gräsmattan, på fällen i biabädden vid mina fötter. Jag inser att jag borde kliva ur min roll som curlande mamma.
