Det är bara det som fattas…

En ny dag gryr medan dimman ligger tät över fälten. Jag tror det blir en fin solig julidag. Kanske till och med helt utan både regnstänk och hårda vindbyar. Fast jag nöjer mig med det lilla, håller knotten sig bara undan är det good enough.

Idag är det dags för dag två av årets första sommarläger i mycket gott sällskap. Vi hade en riktigt fin och lite lagom utmanande dag igår och idag jobbar vi vidare i ny terräng. Vi ska jobba med kallvilt idag med. En rätt stor tröskel för en del hundar att komma över. (för en del förare med faktiskt) Helt begripligt egentligen, kalla vilt är inte alltid helt angenäma, de kan både lukta fränt och vara stora och otympliga. Men apporteras ska de oavsett eftersom de är jaktbara vilt och förekommer på de jakter(fast då varma såklart) och prov där våra retrievrar förväntas tjänstgöra och se till att fåglarna kommer in och lämnas av på ett etiskt och godkänt sätt. Jag tänker ibland på hur enorma krav som egentligen ställs på retrievrar och vad de faktiskt utför för oss. Hur de under långa och ofta kylslagna jaktdagar jobbar oförtrutet och bärgar fågel efter fågel i oländig terräng, eller drillas av oss under långa träningspass på långa avstånd och högt ställda krav om utförande och perfektion. Hur de står ut och gör om och försöker göra bättre gång efter annan när vi önskar det. Eller när de simmar i kalla vatten för att bärga den sista anden efter en avslutad inflogsjakt en sen oktoberkväll. Det är inte lite vi begär och ändå blir vi emellanåt missnöjda när det där sista lilla saknas. Vi är väl ute efter perfektion såklart och att se den lilla detaljen som saknas kommer lättare för oss än möjligheten att se den stora helheten som faktiskt fungerar. Kanske är det helt i sin ordning och precis så det ska var för att vi ska ta oss vidare framåt? Om vi bara inte glömmer hunden i andra änden av relationen, den som vi tar med oss i vår strävan mot det perfekta resultatet utan att den ens bett om att få vara där. 

Nåväl, ibland är det åt andra hållet med. Det finns alltid ytterligheter. Vi blir lite för försiktiga och vågar inte riktigt ställa krav på hunden vilket många gånger skapar tveksamhet och osäkerhet. Det är inte farligt att lite försiktigt peta ner hunden från piedestalen, plocka bort prinsesskronan och pusha den att utmana sina tveksamheter, lära den att ta sig förbi dem med stöd av oss och övervinna svårigheterna. Vi väljer vägen, ställer de nödvändiga kraven, stöttar och styr rätt, uppmuntrar och berömmer. Så som bra och trygga ledare gör och hundarna växer, genom glädje och trygghet och ett visst mått av krav. Kanske är det just det vi får anledning att pyssla lite extra med idag vid vilthantering. Det är verkligen ett sådant område där somliga hundar helst försöker slippa undan och förarna inte riktigt är bekväma med hur och om de ska ställa krav. Tröskeln kan kännas oöverstiglig ibland men om relationen mellan hund och förare är god så trillar man över tröskelkanten rätt som det är och kan sedan träna vidare utan viltbekymmer. Mot perefktion eller good enough.