No biggie ?
När hela hundflocken talar om att ”någon” finns inne i granplanteringen vi precis passerar känner jag hur håren reser sig på armarna. Jag gör mig beredd på möte med ett vildsvin, en varg eller en förrymd mördare som sökt skydd i mörkret i skogen. Ingetdera är det utan istället lyfter en morkulla på snabba vingar och vinglar i väg bland granstammarna. Lite snopen men lättad manar jag hundarna vidare framåt på stigen med mig. Mer vildmarksäventyr än så blev det inte den här morgonen men vi snuddade åtminstone i kantzonen på de större äventyren. Väl motionerade och förberedda för arbetsdagen tar vi nu en paus innan allvaret tar vid. I pausen ingår ett kort träningspass för pocketcockern på köksgolvet. Några korta sittsekvenser att lägga till raden av övriga morgonträningsstunder. Träningen närmar sig något som liknar stabiltet nu. Det går framåt.
Det är historia nu. Sådant man upplevde som barn. Men vissa känslor och situationer är nästan lika tydliga nu som då. Jag minns till exempel hur otroligt fort motivationen kunde rinna av mig och hur lusten försvann när något jag tänkt göra blev ett måste eller en order. Ibland kunde jag av känna en stark drivkraft att städa mitt rum för att ta ett exempel. Röja upp och göra fint, planera och kanske möblera om lite. Jag kunde gå en hel dag i den känslan och drivet och bara vänta på att jag skulle få ta tag i det. Tills någon av mina föräldrar påpekade att ”det minsann var dags att jag tog tag i mitt rum”. Mitt driv förvandlades till en order genom en enkel mening och drivkraften rann ur mig direkt. Hur trist blir inte något när det går från en vilja och lust till ett måste?
Nu är jag vuxen och väljer mer eller mindre mina egna måsten. Jag bestämmer själv över det mesta och det ger så klart en större frihet och en större lust och motivation att ta tag i saker. Så är det nog för de allra flesta vuxna även om vi inte kommer undan våra måsten. Det kan vara bra att tänka över vad som är ett måste dock. Hundträningen till exempel är för de allra flesta en hobby och något vi ägnar oss åt av fritt val. Det finns ett visst måste där med förstås, för hunden måste skötas väl och får sina behov tillgodosedda. Men där räcker det. Tyvärr får jag ofta känslan av att hundförare känner sig pressade när de tränar sina hundar, att de måste prestera och visa resultat. Måste träna och uppnå mål. Att fokusera och ge sig sjutton att uppnå målen är bra men det vill till att se över så att målen verkligen är ens egna. Inte något hundens uppfödares, en instruktör eller någon som tycker att ”en sådan fantastiskt duktig hund måste du ta vara på” satt upp åt en. Träna och jobba mot mål ska vi göra för vår egen, och hundens, skull. När passion och drivkraft blir ett krav är det lätt att tappa sugen annars. Det kan det vara bra att tänka på.
För hundarnas del kan det inträffa något liknade. Även om hundar är hundar och människor är människor och vi drivs av olika instinkter så sammanfaller en del. Motivation till exempel och hur lätt den rinner av eller sjunker inför en övning när inte rätt triggers eller retning finns. För hundarnas del kan vi ta närsök som exempel, det som(vi vill) ska innebära att hunden ska söka noggrant och dammsuga marken efter att den fått närsökssignal av oss. Om hunden tidigare sett något falla i området eller om den känner vittring när den kommer ut till området är motivationen som regel hög att leta noga för att finna. Samma känsla och säkerhet som hunden upplever av synintrycket eller vittringen vill vi att den ska få när vi blåser signalen de gånger de båda andra retningarna saknas. Fast i ärligheten namn tror jag inte att hundarna(de flest av dem i alla fall) känner sig lika motiverade av att höra signalen som de gör av att se att något hänt i området eller känner vittring. Mycket för att vi inte gjort vår grundträning ordentligt och för att hunden inte getts tillräckligt många repetitioner med lyckat resultat. Signalen har inte blivit helt befäst. Men också för att vi har en tendens att slänga på söksignalen lite nu och då utan att ha koll på hur vinden ligger och om hunden verkligen har förutsättning att finna något när vi lägger till signalen. Slentrianmässigt drillar vi i pipan var gång hunden kommer till området utan att ha koll på omständigheterna och uppföljningen av signalen. På så vis blir det mer avlärning än fullträffar och signalen tappar snart sitt värde för hunden. Om vi däremot genom bra planerad och positiv träning ökar antalet fullträffar så det blir jackpot för hunden ofta kommer signalen troligen att bli det vi hoppas på. Nämligen en lika stor trigger till att leta som synintrycket av en kastad apport eller vittringen av apporten ger. Visst ska hunden också på order av oss kunna leta noga och intensivt också innan den funnit vittringen men det blir upp till oss att träna den rätt och hålla den motiverad för uppgiften. Inget är omöjligt som Gunde Svan säger, det är det inte att få till ett bra närsök heller men det kräver träning. Det är en bra bit till målet såklart och mängder av genomtänkt och medveten träning behövs. Tänk då vilken tur att det är så kul att träna hund och att det blir ljusare för varje dag nu så vi får mer tid att träna på. För att det är kul, inte för att vi måste.
