Om natten är alla kor svarta
Juni rullar vidare och idag är det Sveriges nationaldag. Annandag pingst är det med fast den dagen har nästan fallit lite i glömska. Det har tidigare covidrestriktioner gjort med tänker jag och förvånas lite över hur fort allt kunde falla tillbaka till det gamla. Jag trodde nog att tiden med covid skulle påverka våra vanor lite mer, få till några ändringar. Men det verkar inte så. Många reser som vanligt igen. Eller ännu mer än tidigare för nu ska det som missats tas igen, vi tar i hand som förut när vi hälsar och i kön i mataffären blir jag nästan trampad på hälarna medan jag plockar upp varorna på bandet precis som innan pandemin kom. Det är bra att pandemin lugnat sig, såklart, men jag hade en liten förhoppning om några små bestående lärdomar efteråt. Bland annat den att hålla avstånd när man köar. För jag uppskattar verkligen inte att bli trampad på hälarna och ha någons andedräkt flåsande i nacken. Pandemi eller inte.
Lilla Till knaprar i sig sin frukost. Hon var sååå hungrig att hon var absolut tvungen att äta frukost före de andra. Ändå tar hon sig tid att knapra lite på foderkulorna och sväljer inte allt helt. Bra tänker jag. Inte för att jag vet om det spelar någon roll egentligen men det känns bättre när hundarna inte kastar i sig maten. Eller inhalerar den som somliga tycks göra. Hon äter och växer lilla Till och hon har blivit riktigt tung. För att vara en femmånaders cockervalp. Det känner jag när jag lyfter upp henne några gånger vare dag för den obligatoriska närhetsstunden. Det är dags att servera de andra hundarna frukosten nu, medan teet står på dragning och slottsherren sover klart. Sedan tar dagen vid med allehanda uppdrag. Jag ska plantera en fin blomma vi fått, ta en promenad och vattna i växthuset och få en tbe spruta innan det blir dags för dagens dirigeringskurs.
Vi hade en sådan där riktigt fin sommardag och kväll igår. Träning av framförallt de yngre hundarna vid dammen med goda vänner och ”afterdog” på altanen ända till solen damp ner bakom träden. Duktiga hundar hade vi med. De tar sig så fint de unga. Går från klarhet till klarhet som man brukar säga. Även Min som inte har sin starkaste sida i just vattenarbetet utvecklas åt rätt håll och blir allt bättre. Allt bättre i hennes mått mätt då och det är väl de jag ska jämför med? Och vi kommer fortsatt få jobba en del på vägvalen för hon föredrar land om möjligheten ges. Det finns plus och minus hos varje hund tänker jag, nackdelar och fördelar, de är bara lite olika fördelade. Gulliga (äckliga) Lillie har inga som helst betänkligheter när det gäller vatten och vägval. Däremot drabbades hon av akut koskräck härom sist. Korna har kommit ut på bete här nu och Lillie tycks ha glömt dem sedan förra sommaren. Eller så var hon så liten då så hon faktiskt inte minns hur en ko ser ut. När hon mötte dem nu började det bra, hon satt lugnt och tittade på de stora Herefordkorna enda till en av dem blev nyfiken och gick mot henne. Då gav hon till ett yl och flydde rakt ut i havreåkern innan hon sansade sig och insåg att resten av flocken stod kvar vid den hemska kon. Det dröjde inte länge förrän hon vågade sig fram igen och återgick tills sitt vanliga mer samlade jag. Som tur var. Senare på dagen tog vi en ny korunda och då verkade hon tycka korna var helt okej till och med när de rörde på sig. Skräcken var förbi. Det var tur tänkte jag för vi apporterar i hagar med kor ibland och det skulle onekligen bli lite jobbigt att ha en hund med koskräck då. Ohållbart faktiskt.
