“Ett liv utan en hund är ett stort misstag.” – Carl Zuckermayer

Jag sitter i solen på altanen och förbereder veckans sommarläger. Till sällskap har jag Till. För stunden ligger hon på gräset nedanför med fullt fokus på en tjock larv. Av någon anledning tar hon den inte i munnen som hon gör med allt annat hon hittar. Förmodligen har hon prövat en annan gång redan för det ser ut som hon vet att hon gör bäst i att låta bli. Men hon slår lite försiktigt med tassen på den. Jag funderar på vem av de två jag behöver rädda, larven eller valpen, men bestämmer mig för att låta dem klara sig själva. På måndag är Till sex månader. Både stor och liten. Mest stor för jag inser att hon inte längre ryms i buren hon har som lya på köksgolvet. Plötsligt kan hon varken sitta rakt eller ligga utsträckt i den . Ibland tar det tid innan man ser det självklara. Lilla till har vuxit om Lyra för längesedan och är på väg mot Mers storlek. Det blir ingen pocketcocker den här gången. Vi fortsätter med våra mullepromenader och utflykter i naturen men har utökat genom att ta med en apport och göra några letaövningar. Tre korta markeringar i olika terräng blev det idag. Hon gillar att apportera och jag är glad.

När hon var yngre fanns det en tydlig ”grävanerochsparatillannattillfälle” tendens hos henne när hon fick apportera. Jag såg hur hon gjorde ett snabbt överslag direkt efter hon greppat dummyn eller bollen på ett ögonblick scannade hon av terrängen för att finna första bästa gömställe. Jag har sett beteendet hos några av vår cockrar tidigare men kan inte dra mig till minnes att någon av våra retrievrar gjort så. Eller så har jag glömt. När jag la märke till hennes anlag gjorde jag det jag brukar göra när jag ser ett beteende jag inte är så glad i hos en valp. Jag tog en paus. Från apporteringen, inte från valpen. Tid är läkande och utvecklande om man låter den vara precis det den är. Bara låter den gå. Tänk så mycket trassel man orsaker i relationen till valpen när man försöker lösa något som aldrig ens hade blivit i närheten av ett bekymmer om man bara låtit det vara. Gett det lite tid. Det är onödigt att klura på problemlösning redan innan vi ens vet om vi har ett problem. Så Till fick tid. Apporteringen fick tid. Vi rullade boll inomhus någon gång emellanåt. Apporterade mjukiskaninen från det kända möbelvaruhuset på köksgolvet och så. Men inte mer. Kaninen häll förresten inte riktigt måttet den här gången. något annars mjukdjuren från det stora möbelvaruhuset verkligen brukar göra. Två unghundar, en valp och en leksugen golden samtidigt var tydligen för mycket även för den hittills bästa kvaliteten. Kaninen förlorade innanmätet i ett rätt tidigt skede. jag tror det var fröken vi som stod för slakten. hon har en förkärlek till att gnaga på de broderade ögonen som det uppstår hål. Sedan var någon annan inte sen med att plocka ur precis all vadd som fanns inne i kaninen. Nu är den bara ett skinn. Å andra sidan verkar skinnet hålla väldigt bra för det är förutom ett saknat halvt öra fortfarande intakt trots flera månaders våldsam lek.

Efter flera månader är nu också Tills gräva ner tankar borta. jag ser inte ens en tendens till det som tidigare tycktes livsviktigt. Kanske har jag blivit mer värdefull för henne med. Så hon väljer att dela bytet med mig i stället för att gräva ner det. Jag vill gärna tro det. Att jag blivit en tillgång för henne. Någon att räkna med. Uppfostrat mig bra ar hon gjort i alla fall. jag öppnar omedelbart dörren för henne när hon vill ut och byter utan tvekan skor hon kommer med mot godbitar. Vilket hon inte vad sen med att räkna ut såklart så nu gör hon sitt bästa för att bära skor så ofta tillfälle ges. Dum är hon inte.