Den bistra sanningen

Jag inte bara hör dig, jag lyssnar på dig också.

Jag hoppas att våra hundar känner så, att de känner att de verkligen blir lyssnade på. Tyvärr tror jag inte alltid det. För allt för många gånger ”hör” hundförare nog vad hunden säger men vill inte låtas om det, eller lutar sig mot ”det här ska han klara för jag vet att han kan det”. Men mitt på fältet sitter förmodligen en rätt liten hund smått fastlåst mot marken efter en stoppsignal, tveksam över om utkommandot han fått betyder rakt bak mot någon okänd punkt eller snett bak mot den punkten han känner till. I väntan på att bli säker och får tydligare information blir han allt mer passiv medan föraren svarar med mer frustration och höjer trycket i kommandot. Been there, done that. Både som hundförare och som hund. Fast jag var ingen hund såklart men väl en människa med för lite information i en otydlig kommunikation i en mindre bra relation. Inget är någonsin helt enkelt. Har någon förresten lovat att det ska var det?

Att läsa sin hund är en konst och att verkligen ta sig tid att  lära sig lyssna på vad hunden faktiskt säger kräver lite till. Oerhört sällan sitter hunden passiv på fältet verkligen och säger ”jag skiter i vart du pekar för jag vill ta den apporten snett bakom mig”. Hade det varit det hunden sagt så hade den förmodligen fullkomligt struntat i kommandot och redan haft apporten i munnen. Snarare sitter hunden där ute på ängen och säger ”nu vet jag inte riktigt, jag känner mig inte säker” och vi borde se det och förstå. Och sedan hjälpa hunden igenom uppgiften. Inte korrigera den. För den hårda sanningen är att vi inte lärt hunden tillräckligt bra. Inte gett den tillgång till all information den behöver för att lösa uppgiften. Kanske har vi inte varit tydliga nog, eller blandat in för många val för tidigt i träningen så vi skapat osäkerhet. Kanske började vi träna innan relationen var på plats och språket befäst. Eller så har vi bara har en dålig hundförardag. Eller har tappat tron på oss själva. Eller hunden. Oavsett måste vi framåt. Med bättre redskap och tydligare kommunikation. Visst är det svårt att förstå en vägbeskrivning på främmande språk om man bara har tillgång till några få ord? Det blir lite av ett lotteri att försöka begripa vad den andra parten menar. Inte lätt för våra hundar heller tänker jag, när vi varken lärt oss språket ordentligt eller lyssnar på vad de säger.

Vi måste jobba på det. Som tur är går det att öva på. Det går att lära sig att kommunicera och göra sig förstådd. Och det går lära hunden olika kommandon och annat. På avancerad nivå till och med.  Om vi kan sluta stirra oss blinda på tävlingsresultat och prestationer och lyssna lite mer på våra hundar är jag övertygad om att det dessutom går ännu bättre. Här hos oss brukar vi lite skämtsamt säga att man får vad man förtjänar. Det ligger rätt mycket sanning i det. Inte på det sättet att man får vad man förtjänar som någon sorts straff för något. Mer som att man för vad man arbetar för. Inget kommer gratis. Fungerande relationer och kommunikation kräver stora insatser. Det krävs tid, engagemang och uppoffringar. Med hunden inte mot den!