Hur är det möjligt?

Jag har bokat tid för röntgen av de två äldsta unghundarnas leder, avläsning via kennelklubben och tid för själva röntgen på klinik. Det är ett nödvändigt ont som ska göras bara. Fast egentligen är det ju för den goda saken och inget annat. Den goda avelssaken. Likväl ger det mig en klump i magen var gång det ska göras. Det är så mycket som hänger på resultatet. Så stor del av mina drömmar och planer. Ändå bara en liten del i jämförelse med mycket annat o livet såklart. Så jag försöker ta det med jämnmod. När jag bokade konstaterade jag att priserna gått upp här med, på båda håll. Hur som helst blir det bra att få det avklarat.

Vi har alla lite olika fokus här i livet

Med valp i flocken märker jag att jag tenderar att behandla de äldre unghundarna nästan som vuxna. Kräver mer av dem. Det blir inte riktigt rättvis såklart. Särskilt inte för lilla Till som faktiskt inte är gammal alls. Hon har ju egentligen precis gått in i unghundsåldern med allt vad det innebär. Speedat upp en del i tempo och har lite svårt att vara still. Vilket man såklart får räkna med eftersom hon är både spaniel och unghund. Jag måste tänka mig för tänker jag. Hejda mig lite. Ge henne mer egentid och sänka förväntningarna. Till är både duktig och trevlig och det ska tas tillvara. Jag kommer att behöva tänka mig för en del i höst med. För det kommer bli frestande att pröva henne i fågelsituationer. Och där är vi ärligt talat inte än. Om chansen att det kan bli rätt är större än risken att det kan bli fel har jag absolut inget emot att pröva. Bara det att i dagsläget överväger risken att det ska bli fel med råge. Hon har framtiden för sig och det är ingen brådska men jag är otålig.

Valpen Bra är också lite av det otåliga slaget. Sover inte alls hela nätterna till klockan ringer så som storasyster Till gjort ända sedan hon flyttade in. Lilla Bra sover till hon håller på att svälta ihjäl. Vilket hon verkar inträffa mellan fyra och fem varje morgon.(eller är det natt?). Då går det inte att ignorera henne längre utan jag får vackert kliva upp. Hon möter mig med jämfotahopp, bakåtstrukna öron och en glatt viftande svans. Det är fint att vakna till henne. I morse gick jag ut med henne genom den andra dörren. Den jag inte brukar ta. Klev ut i mörkret i tofflor och valde att gå på naturstenarna eftersom gräset var daggvått. På väg bort slog jag högerfotens tår i en utstickande sten och skrek högt, på väg in igen slog jag andra fotens tår i samma sten. Jag undrar hur det överhuvudtaget var möjligt? Hur sannolikt? Stenen har funnits där hur många år som helst så varför denna plötsliga irrväg? Ovan vid mörkret och dåligt vaken förmodligen. En händelse igår fick mig också att fundera över hur det kunde vara möjligt. Det var när vi var på väg hem från en av promenaderna, jag, Vi och Min och Min bestämde sig för att hoppa över ett dike in mot skogen. Hon skuttade som vanligt lättvindigt över men skrek till och kom springande till mig märkbart påverkad. Framme hos mig såg jag en stor träflis sticka fram ur ögat på henne. Det var ingen liten pinne heller utan en sticka som var kanske två centimeter bred och fyra centimeter lång. När olyckan är framme går det fort. Fort gick det också när jag snabbt och bestämt ryckte loss stickan från ögat. Obehagligt. En sagolik tur hade hon Min, för stickan hade gått upp under ögonlocket och ögat verkar ha klarat sig bra ändå. Full behandling för ögat blir det nu förstås, medikamenter av olika slag, veterinärvård och omsorg. Tratt. Jag kan inte låta bli att tänka på hur många tusen gånger våra olika hundar hoppat över lika många tusen diken utan att få en pinne i ögat. Det är väldigt sällan de skadar sig. Men är olyckan framme så.