Det kan inte gå mer än åt helvete
Det är dumt när rädslan att göra fel blir så stor av missar chansen att det blir rätt tänker jag. När vi inte vågar pröva. Det förekommer inom många områden i livet såklart men jag möter det alldeles särskilt i hundträningen. Så många som är rädda att göra fel och håller tillbaka. Väldigt ofta kvinnor. Fast det kanske inte är så konstigt med tanke på att nittio procent av dem jag träffar inom området är kvinnor. Så jag får låta det vara osagt. Givetvis. Men känslan kvarstår, av att kvinnor är lite försiktigare, mer genomtänkta. Jag tvekar med ibland. Står och väger och tar inte steget. Jag tuggar på och jobbar långsiktigt intalar jag mig. Med tendens att fastna och bli kvar. Slottsherren brukar säga till mig att ”det inte kan går mer än åt helvete, så vad spelar det för roll?” Det kan man undra för all del. Så jag undrar varför jag fegar. Vad det är som håller tillbaka. En mix av berömda Jante och otillräcklighetskänsla kanske? Toppat med en liten brist på självkänsla. ”Du ska inte tro att du är något”. Det är väl märkligt att Jante, vem hen än var, fortfarande ska ha så stort inflytande. På mig. I tystnad svär jag över den där Jante, lovar att ta revansch. För varför skulle inte jag?
Valpen gör sitt bästa för att äta oss hur huset och hålla mig sysselsatt. Särskilt på morgonen när hungern hägrar och ingen botten finns att uppbringa. Hon tittar på mig med bedjande ögonen. ”Bara en till säger hon” och kikar mot godiskålen. Hon får rätt nästa varje gång. Jag faller till föga. Som vanligt. Självklart får hon en godis till. Minst en. Jag kan inte motstå hennes ögon och min lust att få sitta ner en stund till i stillhet. Sörpla på det varma teet och knappa lite på datorn medan mörkret skingras. Jag kanske får igen det senare. En oresonlig hund som är van att få precis som den vill. Lite tjock dessutom. Det kan komma att bli ett framtida bekymmer. Jag är beredd att ta den risken.
Det var jakt igår igen. Vädret överraskade oss än en gång. Åt rätt håll. Regnkläderna fick bli kvar i bilen och det blev en vacker höstdag med fina fåglar. Och fint hundarbete. Jag är nöjd med svarta Min som går fullt upp på jakterna den här säsongen. Hon gör så mycket bra. Fyller på erfarenhetskontot och växer med uppgiften. Igår med. Så mycket fint. Men så kom det en tveksamhet. En liten låsning vid ett enda tillfälle. Det fastnade på min näthinnan och i mitt medvetande. Så till den milda grad att jag drömde om det i natt. Ändå tyckte jag mig själv vara riktigt nöjd med dagen och hundens arbete var i alla andra delar strålande. Så varför låter jag det negativa få så mycket utrymme? Jämmer. I bland är min mentala inställning åt helvete fel. Jag ser ogräset istället för blommorna och tar mig inte ur det. Fast hunden står leende intill med glatt viftande svans och tycker hela dagen var toppen. Blommor och skönhet överallt. Jag jobbar på det. Långsiktigt. Att se blommorna.
Inne i jaktstugan under lunchpausen var borden dukade med dahlior och andra blommor i hösten färgtoner. Jag såg dem allihop. Så mycket blommor kvar i trädgården att plocka in i mitten av oktober. Smakfullt utplacerade i små vaser överallt tillsammans med slingor av murgröna och fint porslin. Vackert och vilsamt. Soppan och pannkakorna vi serverades till den sprakande brasans smakade exakt lika utsökt som vanligt och gemenskapen gästvänlig och varm trots allas våra olikheter. Det är fint. Idag är det som vanligt efter en jaktdag. Halva flocken är nöjd och behöver vila medan andra halvan är understimulerad och behöver aktiveras. Båda delarna ska tillgodoses under dagen och jag tror det ska gå bra.
