En värld helt utanför min

Jag gjorde det. Bjöd slottsherren på lunch på thairestaurangen. Det blev påtagligt för oss hur längesedan det var vi var där. En hel pandemi senare. Restaurangen var kvar men lunchbuffén borta. I stället fanns det två kombinationer av två små rätter med ”lis” som den söta thailändskan sa med ett leende. Dricka ingick i priset berättade hon med. Såklart vi slog till även om det inte var som förr. Det är inte alla som överlevt pandemikrisen tänkte vi medan vi åt. Här var det bara buffen som inte överlevt och det får man förmodligen vara nöjd med. Maten var lika god som vi mindes.

Vi hade en liten tanke om att shoppa med. Ta en tur på Åhléns varuhus för de brukar ha mycket fint och allt möjligt. Jag har gjort oväntade fynd där tidigare. Söta hundar täljda i trä bland annat. Nu blev det inga fynd alls för vi möttes av ett nerdraget jalusi och en tom lokal. Stängt sedan två år tillbaka. Snopet. Alla överlevde inte pandemin som sagt och kommer kunderna i tvåårsintervall som vi så är jag den första att förstå att det inte går ihop.

I vårt köksfönster står en röd julstjärna och ser bortkommen ut. Den passar lika dåligt in som snö i mars men jag har inte hjärta att kassera den. Fast jag har försökt svälta ut den med vattenransonering. Nu har den skjutit nya skott så det fick motsatt effekt och jag kanske får dras med den länge till. Den röda färgen passar till snön i alla fall och den är söt i all sin enkelhet. Bara det att färgen egentligen är fel för säsongen. Den skriker lite mot de ljust lila tulpanerna. Lite så är det med snön med. Tänk så glad jag blivit över den om den fallit lagom till julhelgen. Vilken lycka och höjden av mysfaktor. Men nu. Jag vet inte. Man jag låter mig inte nedslås av det, tur har jag med för någon har lägligt kört upp ett två meter brett spår runt åkerkanten. Passande för träning för de två yngsta. Utmärkt med ett spår att springa rakt i. De är så goa de båda unga. Lilla Till med hela brallan full med myror och gula Besta på stark frammarsch. Det kommer bli bra det här. Mycket jobb men bra.

Bild från en annan dag. Då vi anade våren och jag såg blåsippsbladen sticka fram bland de torra eklöven.

Jag tog mina tre retrievertjejer på en rejäl promenad förut med. Optimistisk och nöjd med den extra träningen pulsandet ger. Efter halva vägen var jag på väg att ge upp och ringa en taxi. Träningsvärken knep i hop lårmusklerna så det kändes rent omöjligt att gå vidare. Till och med fröken Vi tyckte det tog emot. Eller så blev hon bekymrad av mitt pustande. Jag ställde min förhoppning till att någon vänlig själ skulle ha kört upp åtminstone ett hjulspår på skogsvägen vi skulle ta hem. Det hade ingen. Snön hånflinade mot mig. Visst jag önskade motion. Men för helvete. Det finns gränser.

Det är fredag kväll nu. Vi äter gröna Nocellara-oliver och lyssnar på musik. First Aid Kit. Jag kan inget om oliver. Tycker egentligen inte om dem. Men den här sorten är helt annorlunda mot alla oliver jag tidigare träffat på. Supergoda. Beroendeframkallande. Flocken har tuggat tuggben i snön och fredagsstämningen börjar infinna sig. Jag unnar mig en lässtund och löser de bloggar jag följer. Jag dras till motsatser när det gäller läsandet. Läser gärna texter av dem som har allt det jag inte har och är allt det jag inte är. En favorit är en ung läkartjej, Sardellen, som lever ett liv jag aldrig levt. Så långt ifrån min vardag. Hennes blogg är helt anonym. Inte ett enda foto finns det. Svart text mot vitt och inget mer. Hur bra som helst. Kanske till och med texterna lyfts fram bättre när inga bilder konkurrerar om min uppmärksamhet?. Naket och rent i all sin enkelhet och sjukt bra läsflow. Om en värld helt utanför min.