“Börja med att göra det som är nödvändigt, sedan vad som är möjligt; och plötsligt gör du det omöjliga.” – Sankt Franciskus

Fröken påhittig aka lilla Till studsar längs väggarna när jag kommer ner på morgonen. Livet är kul och hennes inställning är störtskön om än något krävande ibland. Hon har en dummy hon hämtat ur en korg under trappan i munnen och locket till golvbrunnen ligger naggat i kanten i hundbädden. Det ska vara en cocker till sådant påhitt tänker jag och hon måste nästan läst citatet av Sankt Franciskus. Fast å andra sidan är jag inte helt säker på om det verkligen är Till som plockat loss locket. Det skulle absolut kunna var den unga gula med. Hon med den där blicken som gör att hon ser ut som världens snällaste och mest oskyldiga hund. Hon kommer undan en hel del med hjälp av den är jag rädd. Nåväl. Nu när locket ändå är bortplockat ägnar jag en väl investerad stund av morgonen till att göra rent golvbrunnen från hundhår och grus. Inget ont som inte har något gott med sig.

Morgonen går sedan sakta vidare men eftersom även långsamt leder framåt får jag ändå gjort det jag ska göra. Utan att skynda. Skönt. Jag klappar hundarna lite extra, bläddrar lite i ”Retrievernen”, den danska klubbtidningen som kom i brevlådan i går och löser några artiklar och inlägg, finner särskilt en artikel intressant även om den kräver lite extra fundering kring några av de danska orden för att få dem rätt i sammanhanget. Som vanligt blir jag inspirerad av förståndiga ord om ett område jag fascineras av och vackra bilder på hundar i arbete spär på längtan lite efter en aning mer tid att träna mina egna hundar. En liten omprioritering inom det området kan bli aktuell känner jag tydligt och klart efter att ha läst lite till. Och då har jag inte tittat i spanieltidningen än. Det är så mycket jag inte förstår med tid. Fortfarande. Hur man ska få den att räcka till är en av delarna, hur man bäst ska prioritera den tiden man fogar över är en annan. Vad ska läggas till och vad ska dras ifrån? Och hur man ska leva i nuet med den framförhållning och tidsplanering som ändå behöver pågå parallellt med det mindfulla är för mig fortfarande en gåta. Just nu känns det som att det kommer att helt hel liv för att komma fram till det. Och då lär det verkligen bli i senaste laget och ganska onödigt så att säga.

Jag kommer på fröken Vi med att titta på mig med uppoffrande ögon när jag bläddrat en stund,. Hon vill ut och hon vill jobba. Arbetsnarkoman personifierad. I hundformat. Jag tror på allvar att hon skulle må allra bästa av att jobba hårt flera timmar varje dag. Hon är den typen av hund som gillar att jobba hårt och sedan sova tungt. Det gör kanske de flesta hundar för all del med det finns verkligen skillnader. En del nöjer sig liksom med lite mindre och är tillfreds med kortare arbetspass och ett lätt slummer på soffan resten av tiden. För egen del är jag nog rätt lik fröken Vi när jag tänker efter. Jag är inte så mycket för ett lätt slummer på soffan fast jag måste erkänna att det kan vara otroligt skönt korta stunder inemellan. Välgörande med troligen. För både hund och människa.