Varje natt har sin morgon
Kylan. Borta är mina sexton grader. Som bortblåsta efter den hårda vinden i går natt. Bokstavligt talat. Kvar är ynka två grader och en svinkall nordan. Årets första nattfrost. Nu ör det kört tänker jag och syftar på de fortfarande magiskt vackra sommarblommorna som prytt slottet sedan tidig sommar. Men vi fick ha dem oväntat länge ändå. Längre än någonsin tidigare skulle jag tro. Jag känner mig ändå golvad av påminnelsen om nödvändigheten av långkalsonger och att det lär dröja ett halvår innan jag kommer ur dem igen. Minst. Det är ingen nyhet men vetskapen känns lika besvärlig varje höst. Jag bestämmer mig för att tänka på te. Varmt väldoftande blommigt te ska få förgylla det kalla. Lindra det kylslagna. Vi har dessutom fått två nya fina temuggar med hundar på i present. Underbara. Kylan och de mörka kvällarna känns genast lite lättare att hantera när jag håller den nya temuggen i min hand. små saker kan absolut göra stor skillnad.
På staketet mot hundhagen hänger fredagen på tork i långa rader. Som det regnade då. och blåste. Allt blev blött och genomdränkt. Men det var milt. Nu torkar allt det blöta av höstsolen och nordanvinden. Snart kan jag plocka in det igen. Jag hoppas bara att inte någon av grabbarna har lyft på benet mot regnkläderna. Det skulle vara förargligt förstås. Få saker går säkra mot sådana påhitt. Lite lättare med valpkisspölar på golvet då. Det blir inte värre än en blöt strumpa. Eller två om man inte ser sig för.
En annorlunda inledning av oktober
På kvällarna är valpen färdigkissad och trött. Det passar mig ypperligt för då lever vi i en stund av symbios. Jag kan får sätta mig ner och förbli stilla och komma ikapp mig själv. Reda ut alla halvvägs tankar och får dem att landa. ”Hon är bra på att sova den här valpen” säger jag nöjt till slottsherren som håller men men påpekar att det också är ”ett jäkla röj” när hon är vaken. Vi enas om att det är tur att hon är bra på att sova. För min mentala hälsa och för vår relation. I natt var första gången hon väckte mig på natten, nolltvåtrettioåtta lyste stadigt på mobilens display när jag hasade ur sängen och ner för trappan. Iklädd enbart morgonrock studerade jag den stjärnklara himlen med knappt vakna ögon. En bit bort hördes hjortarnas brölande medan musiken från festen på mc klubben några kilometer bort tystnat. En ensam korp flög tyst över himlen medan jag sakta gick in igen med valpen på famnen. Nätter är speciella på sitt sätt men jag är glad att varje natt har sin morgon. Min bästa tid. ”I den bleka solen tycks varje liten handling ny. För den dag som gryr” sjunger Eva Dahlgren och visst är det så tänker jag hoppfullt. Ny dag nya möjligheter. Valpen tycker som jag om morgonen så några timmar senare är vi uppe igen och frasar runt i den första frosten. Mamma Vi är med ute. Hon är lycklig över frosten och kastar sig handlöst mer i det frostiga gräset och gnuggar frenetiskt rygg och huvud mot det frasiga. Bästa pälsvården för en rufsig golden. Helt ur päls för närvarande i och för sig med då river det säkert ännu skönare på den urfällda kroppen. Senare idag ska vi på ettårskalas. Ett litet barnbarn ska fira sin allra första födelsedag. Det är stort förstås. I alla fall för oss anhöriga för den lille vet väl inte så mycket om födelsedagar än. Jag påminns om tiden igen. Livets gång och sådant där. Ett helt år har passerat igen tänker jag och funderar över hur jag har förvaltat det. Har jag följt min passion och övertygelse och gjort det bästa av det tro? Dagarna jag fått och får. Några existentiella tankar far över mig också när jag tänker på ettåringen och på den lilla valpen på köksgolvet. Så otroligt mycket livslust och glädje i en sådan liten kropp. Det är svårt att förstå var något så starkt och innerligt härbärgerades någonstans innan de föddes. Eller det är väl just det att det inte fanns alls förut som är en obegriplig tanke. Jag bestämmer mig raskt att inte fundera mer över det eftersom jag inte kommer få något svar och jag är av den sorten som gillar att ha kontroll och genast googla fram fakta för att få reda på sådant jag inte vet. Det är en omöjlighet i det fallet så jag låter det bero. Nöjer mig med att konstatera att tiden går och reflektera lite till över vad jag vill med de dagarna jag får medan solen stiger. Namaste.
