A penny for your thougts
Ibland önskar jag att någon ska bestämma åt mig. När jag väger för och emot, plus och minus, fördelar och nackdelar önskar jag någon som lägger en riktigt tydlig rekommendation om vad jag ska göra. Så tydlig att den inte går att misstolka eller undvika. Punkt. Det är otroligt värdefullt att få bestämma själv men ibland gör alternativen att jag blir som en åsna emellan två hötappar och blir kvar där, då önskar jag det ljuvligt bekväma som infinner sig av att få underkasta sig och falla till föga. Jag tror det i alla fall. Att jag önskar att någon bestämmer åt mig Eventuellt kan det vara mer lagom med ett coachande samtal och någon som bekräftar besluten jag egentligen redan gjort i mina tankar.
På senare tid har jag funderat lite över var den vardagliga vardagslydnaden tagit vägen. Har vi tappat bort den? Det går en stark trend i jaktlydnadsträningar, stadgeträning, gå på ”linje”, fot bakom skytt och allt möjligt nyttigt och välbehövligt. Även här hos oss. Men varför behövs det så mycket av den typen av kurser och träningar? Mycket på grund av att kraven på fotgående och följsamhet ökats med tiden men kanske mest för att den vanliga vardagslydnaden tycks ha blivit bortglömd och hamnat i skymundan tänker jag. Det är min uppfattning i alla fall. Jag ser det på kurser och träningar här med. Hundar som inte klarar, eller har fått lära sig, att sitta kvar medan föraren ska ta sig över eller under ett staket, hundar som ligger på i kopplet under transporten ut till träningsmarken så förarens axlar riskerar att hamna ur led och hundarna att tappa andan, om de nu inte över upp dragmusklerna i en sele, hundar som inte kan sitta stilla vid sidan ifall ett löv blåser förbi framför dem och hundar som högaktningsfullt struntar i föraren trots den kraftigt höjda rösten. Vanlig vardagslydnad egentligen, grunden för alla jakthundar och alla andra hundar som ska fungera i samhället med tänker jag. De fyra hörnstenarna som behöver sättas på plats och grundas före den mer riktiga och roliga jaktträningen tar vid. Nu tänker jag inte på precision och exakthet, inte teknisk träning och snygga positioner. Jag tänker på att följa vid sidan utan att dra i kopplet, jag tänker på att respektera ett sitt och veta att stanna kvar till dess föraren sagt något annat, jag tänker på att lyssna på inkallningssignalen oavsett vad som sker runt omkring och jag tänker på att förstå tonläget och lyssna på förarens röst både när det gäller röstkorrigering och beröm. Finns de fyra grunderna på plats är det bara att göra roliga övningar, träna på för fullt och utbilda hunden mot målet. Men utan hörnstenarna tar det liksom stopp innan man egentligen har kommit iväg något längre och det tar dyrköpt tid i anspråk att backa bandet och lära om.
Jag håller med om att det är oändligt mycket roligare att träna apportering, utbilda hunden i dirigeringsarbete eller utveckla dess självständiga sida i sökarbetet men det går inte att komma ifrån att ingen någonsin kommer undan utan grundlydnaden. Det kan gå bra ett bra tag men det slår tillbaka senare på ett eller annat sätt. Så jag skulle vilja slå ett slag för vanlig vardagslydnad, för vardaglig träning i vett och etikett hemma och på grundkurser med vardagslydnad där man prioriterar kommunikation och ordning och reda före trickträning. Som förövrigt är roligt och relationsbyggande det med förstås. Med tre egna hundar under två års ålder är det hög prioritet på just de här fyra hörnstenarna som gäller ett bra tag framöver för mig med. Jag ska ha dem som huvudfokus under hela vintern för jag är fullkomligt övertygad om att ingen av de tre unga hundarna jag har nu fortsättningsvis kommer att ha problem med motivation eller att springa både snabbt och långt efter ett vilt eller en apport, så det är inte där jag behöver lägga tyngden i träningen. Däremot i det andra, så grunden blir så stadig och stabil så jag kan bygga framåt med framgång sedan. Just nu fattas det en hel del på den fronten. Lass är fortfarande liten valp så där är väl inget annat att vänta än så klart, lilla Till är duktig och alert men har en del kvar att jobba med vad gäller ”detförbannadesittet” och unga Besta har kommit på att livet som apportör är störtkul så hon behöver placeras tillbaka på mattan och hållas där ett tag.
Vid närmare eftertanke är det nog tur vi har en hel vinter framför oss för jag har att göra innan vi kan komma ut fram på vårkanten igen. Pust.
