En liten avvikelse
En liten avvikelse i morgonrutinerna, jag glömmer sätta äggen på spisen på väg mot badrummet, gör att resten av morgonen slirar och känns lite annorlunda. Nästan lite upp och ner. Men jag får äggen på spisen och vänder det rätt när jag inser mitt misstag som definitivt inte var av allvarlig art bara inte helt enligt mallen. I samma stund tänker jag på hur små avvikelser i våra rutiner när vi tränar hundarna också får det att slira innan vi hittar rätt igen. När mina fötter gör en oväntad rörelse i förberedande för att skicka på dirigeringen eller när rösten i kommandot blir starkare än vad den brukar. En omedelbar reaktion från hunden brukar bli följden när något är inte riktigt som vanligt i det vi gör tillsammans. Med hundar avlade i generationer just för samarbetet med oss( på långa avstånd dessutom) mitt under en het jaktsituation blir det finstilta i det vi gör i vårt kroppsspråk och våra rutiner avgörande för att kommunikationens fungerande. Inga avvikelser går dem förbi. De vill göra rätt och det vi ber dem om. Därför behöver vi öva på det tänker jag, träna oss som förare att vara tydliga och hitta fasta rutiner för hur vi skickar hundarna och runt vårt agerande, vi behöver träna på hur vi flyttar fötterna, rör vår kropp och använder vår röst. Vi för och hunden följer och att vi gör det tydligt och medvetet blir avgörande för resultatet.
Jag försöker föreställa mig kommunikationen med hunden som en dans där det är viktigt och avgörande att den som för dansen vet var den ska sätta fötterna och var vändningarna ska komma så den som följer kan vila tryggt i danspartnerns armar och låta sig föras med. Ungefär så. Därför är det också nödvändigt att jag verkligen tänker över hur jag egentligen gör när jag ska skickar hunden på ett linjetag till exempel. Hur rör jag min kropp, hur gör jag ”ansatsen” och var ska fötter, händer, blicken, visselpipan och min hund vara? Har jag det klart för mig och gör jag verkligen samma varje gång? Och framför allt, är jag så tydlig att hunden känner igen sig i rutinen och är bekväm där? Det är bra att bli medveten om det här. Kanske torrträna utan hund och pröva ”dansstegen” tillräckligt mycket för att veta hur jag har det innan jag tar med hunden i det. Många hundförare som tränar tävlingslydnad och annat har tillgång till spegelväggar. Det är inte så dumt faktiskt, att placera sig framför spegelväggen och träna fotarbete, vändningar och ansatser. Utan hund. Se till att bli bekväm med sin kropp och hitta rätt i stegen. Jag möter rätt ofta hundförare på kurs som faktiskt inte vet vilken fot hunden egentligen följer i förflyttningarna, som inte har koll på hur de flyttar sin egna fötter och hur de ställer sig innan de sätter ner handen och skickar hunden på dirigeringen. Här finns det absolut hög förbättringspotential. Däremot har de allra flesta hundförare av någon anledning väldigt klart för sig hur de ska göra när det skickar hundarna på fritt sök. Där finns det tydliga rutiner och hela kartor ”målas” upp och hundarna förstår vad de ska göra. Överhuvudtaget är många hundförare mycket tydligare och mer avslappnade när de skickar på fritt sök medan de är mycket otydligare och framför allt osäkrare när det ska skicka på en dirigering. Varför då tro?
Det får blir väckas träningstips tänker jag. Se över ”dansstegen” och öva på dem. Med önskan om en glad måndag och fin träningsvecka. Have fun!
