Placeboeffekten, eller när tron försätter berg

Det är kväll och jag sitter vid köksön med te i muggen och valpen vid fötterna. As usual. Slottsherren målar murstocken med vit strukturfärg en sista gång och slottets övervåning tar form allt mer. Vi har flyttat in i det ”estate” gröna sovrummet och sovit tre nätter. Det är ungefär som att bo på hotell. Frasiga nytvättade lakan, ett stort fönster och färger i harmoni. Och så det där med att vakna lite förundrad och en kort stund undra var man befinner sig. Det är fint och lite knackigt precis som sömnen brukar vara första nätterna på en ny plats. Vi har bytt sida i sängen med. Det är kanske den största förändringen för sömnrytmen. Vilsenheten som kommer när jag sträcker ut min arm åt vänster och möts av tomhet. Nästan lite kusligt innan jag kommer på att byta riktning.

Jag har lite för många unga hundar. Kan man ha för många? Kanske inte ändå så jag ändrar mig till att säga att jag har många unga hundar. Det kräver. De kräver. När man utöver de många unga också har en eller annan vuxen hund som också kräver kan det stundtals bli lite i överkant. Men jag håller minen såklart, behåller masken på och pratar käckt och glatt om hur roligt och otroligt givande det är med unghundar. Faktum är att det fungerar rätt bra, jag känner hur mina käcka, positiva tankar övertygar mig. Det är verkligen kul. Möjligen med vissa små undantag. Och utvecklande. väldigt utvecklande. Jag känner mig in det närmaste som en specialist när det gäller att förebygga, förutse och förhindra förstörelse i hemmet och jag är numera en mästare i att curla valpar och jämka och avleda så alla ska vara nöjda. Hepp.

Det där med att tänka positiva tankar som övertygar en tror jag faktiskt på. På riktigt. Jag hörde ett inlägg där de pratade om placeboeffekten med en läkare med. Det är väl inte samma sak förstås men lite grand åt det hållet i alla fall. Han menade på att placeboeffekten såklart är en placeboeffekt, det finns alltså inget vetenskapligt förankrat eller bevisat om huskurer och annat men den har ändå en positiv effekt. Det är nära emellan kropp och sinne liksom. Så om jag tror på att jag blir mindre förkyld av att dricka ingefärshot varje dag så blir jag kanske inte mindre förkyld egentligen men jag upplever det som jag blir mindre förkyld och det är ju fantastiskt bra bara det tänker jag. Det sägs också att tron kan försätta berg och det är väl lite samma grej som placeboeffekten då. Användbart om man tror på det. Och det är viktigt tänker jag. Att tro på det man gör och att tro på sin hund när vi kommer till hundträning. Det blir väldigt tydligt där. Det går nämligen alldeles väldigt mycket bättre i träningen när man tror på det man gör. Och på hunden. När man känner sig övertygad om att något ska fungera och förmedlar det med tydlighet till den förträffliga hunden så det inte finns något utrymme för tveksamheter kvar så går det bra. Helt säkert.

Vi brukar kalla det att man ska ”tänka ut hunden”, på en dirigering till exempel. Se bilden framför sig hur hunden ger sig i väg med kraft och forcerar terrängen för att ta sig till målet. Visualisera situationen, föra över bilden till hunden och sedan skicka den. Det låter kanske som hokus pokus, telepati eller något annat övernaturligt och på sätt och vis är det kanske det för kommunikationen emellan människa och hund kan te sig så. Men egentligen handlar det bara om att med tydlighet tala om vad man vill. Tyvärr vi allt för ofta alldeles för dåliga på att göra det. Istället tvekar vi. Laddar med tusen undanflykter. Säger, ”oj det här blir svårt”, ”jag tror inte min hund klarar det”, ”så här långt har jag aldrig skickat förut”, ”min hund är så försiktig”, ”jag är inte säker på vart dirigeringområdet är”, ”jag tror inte min hund kan det här”, ”jag har inte tränat på en månad”, ”min hund ska löpa snart och är lite könslig”. Och så vidare. Det är förvisso säkert sant. Men. Det förmedlar ingen säkerhet, ingen tydlighet och inget jävlar anamma. Tvärtom tänker vi hunden rakt ner i misslyckandet innan vi ens hunnit skicka den och hur går det då? Oftast dåligt skulle jag vilja säga. Vi behöver tro på att vår hund kan, ge oss sjutton på att det ska gå och som trygga och säkra ledare ge tydliga instruktioner om vad vi vill. Vad händer då? Jo oftast går det bra. Och om det inte gör det är ingen fara skedd, vi fortsätter tro på varandra och prövar igen och förenklar när det behövs. När vi tror på våra hundar och på träningen vi gör kan vi försätta berg tillsammans, men om vi inte gör det kommer minsta lilla sten bli ett stort hinder. Jämmer.