Är du lyckligare nu?
Chokladte i muggen vid köksön avslutaren ”marvelous” jaktdag igen. Vad ör det med september det här året? Vädret bra levererar och levererar. visst regnar det ibland. Men inte när vi jagar för då skiner solen från klarblå himmel och allt ler mot oss. Nästan allt i alla fall, något litet undantag ska jag nog kunna leta upp. Dagen blir lång och inge orkar laga middag så vi köper pizza från den lokala pizzerian på väg. Min favoritpizzabagare är på plats och han ler med hela ansiktet han med fast det har skitmycket att göra och kunderna står i köa bland travarna av pizzakartonger. Han kan det här med bemötande tänker jag. Är alltid förstklassigt trevlig utan att vara för mycket, frågar hur jag mår, ber mig hälsa hem och ropar ”ha en fin kväll” över min axel när jag går ut genom dörren. Såklart jag förstår att det till mesta del handlar om marknadsföring och byggande av goodwill och han vet såklart vad han gör pizzabagaren för vi känner ner inte varandra på riktigt men visst går det hem. Det är alltid fint att bli sedd och mött med ett leende. Så lite som behövs.
Igår kväll såg jag norrsken med. Mitt första. Det har varit väldigt mycket prat om norrsken även här hos oss den senaste tiden. foton på grönskimrande himmel som överglänser varandra. Jag har missat det. Norrskenet. Somnat i från eller bara inte lyckats pricka in rätt tid. Lite sur över det faktiskt. Att jag missat. Men igår. Mycket senare än vad någon rekommenderat och med bara fyra procents chans till norrsken enligt norrskensappen var det där. Inte supergrönt och förmodligen inte det mest fantastiskt men norrsken likväl. Jag fotade såklart. Det hör ju till. På fotot taget med mobilkameran träder det gröna farm mer än vad som var synligt för mina ögon i verkligheten. Läckert. Frågan är om jag är lyckligare nu efter att ha sett norrskenet?. Kanske inte precis lyckligare tänker jag, jag var lycklig så det räcker redan innan norrsken men rätt nöjd med att kunna pricka av norrsken på listan över naturfenomen. Jag har en del andra kvar att uppleva. Mareld bland annat. Och irrbloss. Återstår att se om lyckas uppleva dem. Irrbloss är jag särskilt fascinerad av. Myten runt dem.
Jakten idag då. Magnifik som sagt. Goda vänner. Fina fåglar Duktiga hundar. God mat. Avslappnat och trevligt. Toppat av vädret. Men det började en aning struligt. Vi var ute i god tid. Förberedda. För en gångs skull skulle jag kunna säga för vi tenderar att komma iväg lite med andan i halsen. men inte idag. Slottsherren packade in det sista i bilen och jag låste dörren. När vi kom fram varv vi förts på plats. bara en sådan sak. Det händer inte särskilt ofta. Jag tänker börja med att rasta Pal, ta honom själv på en liten kisserunda . Så jag öppnade luckan och grinden till den stora buren och sa hans namn men fick ingen reaktion. Flera andra sugan hundar stack fram sina huvuden och hoppades att få en chans men inte Pal. Slottsherren och jag tittade förvånat in i bilen båda två. Efter ens stunds tillstånd av total förvirring var det bara att inse. Vi hade glömt den yngste hemma. Varje gång vi åker någonstans räknar slottsherren in hundarna både en och två gånger för att vara säker på att alla är med. Det har till och med hänt att vi stannat till efter några hundra meter för att räkna en gång till för säkerhets skull. Men inte idag. Vi har alltid räknat och aldrig glömt någon. Men ingen av oss räknade uppenbarligen idag för i bilen fanns sju hundar istället för åtta hur vi än letade och räknade. Så jag, Besta och en del av packningen lastades ut medan slottsherren vände hem igen för att hämta Pal. Det är i lika delar komiskt och irriterande att det här hände när vi för en gångs skull kom i riktigt god tid. Något försenad kom sedan slottsherren, med Pal i bilen, tillbaka till jakten och allt var i sin ordning igen. För övrigt hade nog inte Pal hunnit märka så mycket av att ha blivit kvarglömd, han låg inne och gnagde på en benknota i godan ro när Slottsherren kom tillbaka för att hämta honom. Kändes skönt ändå.
