Solskenshistorien Till
Lilla Till har blivit en solskenshistoria. Hela hon är ett litet solsken faktiskt, hon har den personligheten. Den soliga. För ett och ett halvt år sedan trodde i inte det skulle bli så mycket Till alls faktiskt. Hennes framtid var oviss och möjligheten att kunna fungera som jakthund starkt begränsad tack vare en lindrig patella luxation. Egentligen enbart med bedömningen lindrig luxation, grad 1, men med hyfsat rejäla kliniska symtom. Mest sprang hon omkring på tre ben och åt antiinflammatoriskt och jag befarade operation och omplacering. Men så vill det sig annorlunda på olika sätt och båda sakerna fick vänta medan vi bidade vår tid. För övrigt har livet lärt mig att tid kan göra fantastiska saker och lösa mycket men eftersom jag alltid dras med ett visst mått otålighet har jag ändå svårt att lugna mig och ge saker tid. Tillräcklig tid. Hur som helst fick Till och hennes knä tid och jag beställde under tiden en ny cockervalp som ersättare, för säkerhets skull. Allas vår Lass monster flyttade in i slottet för drygt ett år sedan. Under tiden gick tiden och Tills hälta och knä blev allt bättre. Så bra att jag till jaktsäsongen vågade köra henne på jakterna efter att ha rådfrågat hennes veterinär. Nu ett år senare kam vi konstatera att det verkligen blivit en solskenshistoria av det här. Lilla Till har inte haft en halt dag sedan dess, hon har gått för fullt, jag har inte sparat på henne och hon avlastar inte längre benet och sliter numera klorna jämnt på båda baktassarna. Hon är fint musklad och stark i kroppen. Hon håller. Vad framtiden har i sitt sköte har vi såklart ingen aning om. Kanske slår knät tillbaka senare i livet eller så drabbas hon av någon helt annan skada, eller så håller hon sig frisk och hel hela livet ut. Sådant går såklart inte att få reda på i förväg, det är bara att låta tiden gå, leva med ovissheten och hänga med så bäst det går.
