En rik mans nöje?
Tänk att det blev ännu en eftermiddag i sommarvärme med laptoppen på altanen. Vilka höstdagar vi har! Igår var det andjakt på schemat hela dagen igen i gott sällskap. Andjakter i lite större skala kan väl ibland tyckas vara den rike mannens nöje men det är likaväl mat på bordet för många när viltet tas om hand väl. Som det gör där vi apporterar. De fanns absolut inget som helst att klaga över om gårdagen, mer än möjligen det att jag saknar min gula kompis på jakterna. Visst är det roligt att gå på andjakt med bruna Mer och han sköter sig så fint men jag saknar den gule. Det här med andjakt är ju liksom hans och min grej och nu känner jag att jakt efter jakt går förbi och att säsongen kommer vara över innan vi ens hinner få pröva. Samma sak är det med provsäsongen. Fast jag vet att det inte är någon ide att ”hänga läpp” som mormor skulle ha sagt. Det är bara att gilla läget och vänta tills Bästs tass är okej. Men förbannat tråkigt är det! Och den överhängande skräcken om att detta ska vara något kroniskt, att jag än en gång ska får ställa en hund i sin bästa ålder och utbildning åt sidan är ständigt närvarande. Dagen igår avslutade med ett kvällssträck, utan Bäst. Jag satt tillsammans med Lakrits på en sten under en ek och väntade på de inflygande vildänderna. Det finns sämre sätt att fördriva en lördagkväll tänker jag. Somliga går på krogen och en del andra sitter på en sten. Olika falla ödets lott. Eller är det viljans?
Andjakt i fantastiskt herrgårdsmiljö. En lisa för själen bara att få vistas i denna miljön för mig som gillar och uppskattar äldre välbevarad bebyggelse. Drömmarna flyttar mig direkt till vilken makalöst stämningsfull julkalender som skulle kunna spelas in här. Den hade nog till och med slagit Trolltider. På det översta fotot syns den fina jaktstugan där det serveras ärter med punsch och efterföljande pannkakor med hemmagjord sylt och grädde till den sprakande brasan på jaktdagarna. På det nedre fotot syns Wilma på trappen till det fina gårdskontoret.
Rota börjar bli stor nu och får följa med på allt fler utflykter. Hon har blivit en mästare på att åka bil och mingla på pauserna under jakterna. Hon blir allt bättre på att hitta på egna upptåg med. För ens stund sedan fick jag gå och hämta henne nere hos fasanerna. Jag gläds och förfasas lite på samma gång. Mest gläds, jag gillar att det är gry i henne och att hon är intresserad. Hon är mjuk och formbar och lätt att påverka så det är fint att hon tar för sig en del. Hon är inte mjuk bara i sinnet utan också i pälsen och hon är hyfsat kramgo än så länge. Jag försöker ta vara på det mjuka och ha henne nära så mycket det går. Slottsherren tränar henne lite med, han kan liksom bara inte låta bli. Jag tackar för det. Och lilla Rota apporterar Apan med glädje på köksgolvet och lämnar av i famnen. Det är mycket som tränas de små korta stunderna på köksgolvet egentligen. Många grunder som läggs. Som att komma fort in med bytet, skynda sig allt man kan och inte tänka tanken att byta mot en annan leksak eller försöka ta två. Goda vanor som leks in från början tillsammans med en liten gnutta krav.
Vi packade upp kartongen med monteringsinstruktionen för tunnelväxthuset idag. Det som ska monteras när jaktsäsongen lugnat sig och vi får all tid i världen till vårt förfogande. Jag blir märkbart stressad bara av att se alla symboler i ritningen medan slottsherren förhåller sig lugn till allt det oklara. Inga problem menar han, ritningar följer han hela dagarna. Jag tackar för det med då jag inser att jag med åren blivit allt sämre på att förstå ritade instruktioner och symboler som tycks självklara för andra. Vi skrattar lite åt första sidan i anvisningen också, samtidigt som vi förstår allvaret: ”Tänk på att inte stressa när du monterar. Låt monteringen ta sin tid och gör rätt från början så slipper du problem senare. De flesta monteringsfelen sker när man stressar och inte har tid att montera men önskar att växthuset redan var färdigt och klart”. Tack Grohus för den texten! Den är direkt överförbar till träningen av unga hundar och jag önskar att den skulle stå på förstasidan i alla hundträningsböcker. Att skynda långsamt är ovärderligt. Jag frågar mig samtidigt var all denna stress kommer ifrån. Varför är det så bråttom? Kan inte var sak få ta sin tid. Hur kommer det sig att vi inte har tid att vänta in våra unga hundar. Som att åldern är det viktigaste och meriten blir mer värd när hunden är ung. Var kommer detta ifrån? Beror det på att både hund och förarmaterialet blivit allt bättre så att det vi kan ”tävla” om är hur unghunden är när vi når målet? Jag hoppas att det inte är så. Eller som våra labradorers uppfödare Lena brukar ha som frågeställning vid föreläsningar och kurser: ”När är en retriever som allra bäst?” Runt fem år brukar man enas om. ”Så varför ska hunden då vara champion vid tre?” Det tål verkligen att funderas över. Är hunden mogen och klar så är det ju inget fel såklart. Felet kommer först då den unga åldern i sig blir en merit. När stressen smyger sig in. Det finns så mycket att fundera över tänker jag där jag sitter på altanen i tjugo graders värme nära klockan sju en kväll i slutet av september tacksam över att inte ha besvärligare saker att fundera över än just detta.
”Ain’t got no time for no haters, just live your life” Rihanna
