Acceptans
Idag känns hösten. Det blåser. Jag gjorde misstaget att går barärmad på morgonpromenaden när jag borde haft jacka och vantar. Det är alltid svårt med övergångar. Vi mötte en stor ståtlig älgtjur i mossen. Han hade vänligheten att gå vidare i annan riktning så vi slapp konfronteras på riktigt nära håll. Unga Lad hade span på älgen, vädrade med hög nos och tog in informationen vittringen gav. Han höll oss uppdaterade om i vilken riktning älgen befann sig resten av promenaden. Så jag höll utkik men såg tyvärr inte till älgen mer. Lilla Till är med på morgonpromenaderna nu. Idag med. Tillräckligt stor att få hänga med de vuxna. Mest går hon med cockergänget och gulliga Lillie runt mina fötter men när vi kommer till någon passande glänta springer hon fritt en stund. Hon är lätt att ha med i gruppen. Yster och glad men foglig och lättstyrd. Det enda bekymret är att jag snubblar över henne ibland när hon snärjer in sig i mina ben. Men vi lär oss nog snart att hålla redan på fötterna båda två.
Det är intensivt med fågeljakter för vår del den här tiden på året. Särskilt intensivt blir det eftersom vi behöver hinna arbeta med mellan jaktdagarna med. Och passa valp och allt annat som ingår när man lever med en hundflock. Men det är förstås kul att kunna fylla dagarna med sådant en trivs med att göra. Fast det kan bli för mycket av det goda med sägs det. Just nu är det för mycket goda tomater i växthuset som behöver omvårdnad för att jag ska hinna med. Så de blir lite eftersatta och skörden blir inte maxad. Ett tag funderade jag över om tomaterna får för lite gödning, eller för lite vatten. Om jorden inte är tillräckligt bra. Om det är därför skörden inte blir så stor. Fast jag tror inte det handlar om det. Det beror nog mer på att de får för lite omsorg. Jag är hela tiden steget efter, ger dem vatten först när jag ser att de slokar, häller på gödningen när bladen redan tappat färgen och stänger växthuset när kvällen blivit sen och kylan redan trängt in. Jag får nog leva med det tänker jag. Tycka att det är bra nog att kunna plocka in några tomater till middagen varje. Egentligen är det lika bra att det är så för jag hade ändå inte haft tid att ta tillvara en rekordskörd av tomater just nu. Har fullt upp med att ta tillvara på mig själv, hushållet och alla flockens hundar. Årets godaste tomat blev faktiskt en överraskning. En svartstrimmig bifftomat vi köpte av misstag. Vi brukar inte ha bifftomater för vi har inte tyckt de varit så goda. Nu får vi ändra oss för den här tomaten var något alldeles extra. Sorten ska garanterat med nästa år igen. Jag ska bara försöka komma på vad den heter.
Det händer att jag längtar tillbaka lite. Till sommarloven då jag hade hur mycket tid som helst för tomatodling. För jag tror att de somrarna fanns även om det är möjligt att minnet spelar mig ett spratt och förskönar det där med obegränsat med tid. Jag hade säkert fullt upp då med. Med andra sysslor. Jag kan längta tillbaka till lite annat med, lite till det enkla i hundlivet. Kärnan. Det som jag tyckte fanns för några år sedan innan tävlingsprestationerna slog klorna i människorna ordentligt. För det känns om det tävlandet och prestationen tar så stor plats nu och att tävlandet ibland tar utrymme från trivsel och gemenskap. Det är såklart inget fel med att tävla. Eller att satsa högt och ambitiöst. Jag gillar att tävla. Och att satsa. Men jag gillar också att bara vara människa. Medmänniska allra helst. Det räcker långt.
Efter att ha träffat ett trevliga antal privatelever och kursare det senaste, alldeles oavsett tävlingsambitioner eller inte, så har jag landat i något som skulle kunna kallas veckans tips. För det har liksom varit en genomgående grej, med några få undantag, hos ekipagen. Tipset är att fullfölja röstkorrigeringen när man påbörjat en sådan. Rätt ofta hör jag förare höja rösten när hunden till exempel inte kommer direkt på inkallningen, för att i nästa sekund blåsa inkallningssignal igen och sedan belöna hunden när den kommer in. Här behöver det tänkas till. Vad är det egentligen jag belönar då? Och vad lär sig hunden av det? För min del känns det bättre att fullfölja röstkorrigeringen. Har jag behövt höja rösten till min hund, spottar jag ut visselpipan ut munnen, hämtar upp hunden och belönar den inte. Sedan gör vi om och gör rätt. Då kan det blir belöning. Det finns massor att tänka på runt det här och ett längre inlägg om vidare tankar i ämnet kommer i Övningsbanken inom kort, för den som är intresserad.
