Ålder är bara en siffra och tid är en obegriplig gåta

Jag kom att tänka på hur tiden går. Och att det blir tjugo år i slottet i vår. Det var någon gång i februari jag var och tittade på det första gången. För tjugo år sedan. Det var snö på taket i februari då med och svårt att avgöra skicket på taket under snön. Fast det var inte så svårt att ana när man såg resten av det lilla slottet. Det fanns att göra om jag säger så. Inpyrt av cigarettrök var det med och halvvägs renoverat i vissa rum någon gång på åttiotalet. Heltäckningsmatta och sjuttiotalsorange och mörkbrunt på den lilla övervåningen. Men läget var precis som önskat och med lite god vilja kunde man kunde se potentialen. Men framför allt var magkänslan rätt. Lite skämtsamt döpte vi det lilla huset rätt omgående till slottet mest för att det var väldigt långt i från att vara ett slott. Ett slott för råttor möjligen för det bodde det ett gäng i väggarna. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess som man säger. Råttorna har för längesedan flyttat ut och slottet har fått nytt tak, nya fönster, några mindre ombyggnader och en lite större utbyggnad men fortfarande finns oändligt mycket att renovera och förbättra. Så som det är med gamla, sneda och hemtrevliga hus. men det är vårt älskade hem. Det blir aldrig färdigt och skulle man någon gång komma så långt att det börjar likna färdigt är det som regel dags att börja om med renovering av det som gjordes först. Jag tror det är lite avsikten och charmen att det aldrig ska bli riktigt klart. Det är som med legoprojekten när man var liten. Visst var det kul när det var färdigt pc bygget var klart men det var själva processen som var grejen det var där det roliga låg. För mig. Nu för tiden är jag lite bekvämare och skulle gärna se mer av det färdiga resultatet. Tror jag.

Det är fler jubileum i år kom jag på när jag tänker efter. Tjugofem år sedan första kullen med prefixet Kopparhult föddes och yngsta dotter fyller trettio. Yngsta. Det är märkligt, faktiskt helt obegripligt det där med tiden. Jag blir både gråtmild och stolt när jag tänker på det, och lite förfärad. Det ligger mer bakom än framför nu. Tidsmässigt. Men det finns fördelar med, det gör det, men snälla kan någon bromsa tiden lite nu? Precis här vore lagom att stanna upp ett tag och vara kvar. Om jag kan få önska. Kanske borde vi fira på något sätt? Uppmärksamma allt. Vi får se

Det puttrar från grytan på spisen och doften sprider sig i slottet. Den goda. Köttfärsgulasch som ska bli till lunch p kursen i morgon, och sen middag till oss ikväll. Jag ser så fram emot morgondagens kurs i samarbete med Emma-Sophie på Mindjoy, den vi ska ha där vi kombinerar mental träning för förarna med inlärning hos hundarna. Jag brinner för båda områden och är väldigt pepp och lite nervös. Det hör till när man prövar nya koncept. jag hoppas jag har förberett mig tillräckligt bra. En sak kommer att bi ett litet bekymmer det vet jag redan nu. Tiden. De är så mycket jag vill ha sagt, så mycket jag vill diskutera och så mycket jag vil får fram. Det kommer inte att gå på de timmarna vi håller på. Det är helt i sin ordning förstås. Allt måste inte med på en gång. Jag kortar ner min text, stryker några stödord och försöker begripa vad jag menar med några av det andra jag skrivit ner. Jag gör det till sportkommetatorer på radion, vinter OS är inte särskilt viktigt för mig men trivseln jag känner med sportkommentatorer och vintersporter är oslagbar. När sporten tystnar växlar jag över till Teddy Swims ”The door” och dras med i rytmen medan det puttrar vidare i grytan på spisen.

Lakrits har lagt sig tillrätta på köksgolvet. Åldermannen. Precis mitt emellan mig och grytan. Man vet ju aldrig. Tänker han nog. Om en kvarglömd morotsbit ramlar ner från köksön eller grytan plötsligt kokar över så köttfärs hamnar på golvet. Det har hänt. Om inte just det sker kan han säkert tänka sig ta anställning som diskare när allt är färdigokkt och klart. Ett dröm för en pensionerad jakthund troligen. I alla fall när det handlar om maträtter med köttinslag. Kastruller med rester av stuvad spenat är han inte så noga med.

Jag tar en sväng förbi ett par sociala medier med och störs lite av alla klagomål på snön och vintern. Jag undrar vad det vill ha istället? Barmark och plusgrader såklart. Men det kommer med baksidor det med tänker jag och ser en bild på ett par bottenleriga stövlar från England. Det hade kunnat vara alternativ och jag hade inte gillat det. Medan vi har haft en kallare och snöigare vinter än på länge har England och särskilt de östra delarna haft en regnigare vinter än på många år. Översvämningar. Lera i parti och minut . Jag vill inte ha det. Visst vinter är aningen opraktiskt men den är åtminstone ren och fräsch och helt lerfri. Förhoppningsvis gör kylan en insats vad gäller fästingar, mördarsniglar, virus och bakterier med. Man kan ju alltid hoppas.