Aldrig så klarsynt som då

Semesterdagarna glider vidare. Snart dags för vardag igen. Jag längtar lite. För jag är verkligen inte så bra på semester, jag är mycket bättre på vardag och görandet. Jag har prövat att bara vara och ta dagen som den kommer ett tag nu och det har gått rätt bra förutom att jag blir på så JEFLA DÅLIGT HUMÖR av att vara utan struktur och ordning. Förmodligen har de där JEFLA KLIMAKTERIHORMONERNA en finger med i spelet med. HELVETE! Jag saknar mina tidiga morgnar, stunden innan dagen vaknar till liv, morgonpromaderna som alla är avklarade före klockan tio och funderingarna och idéerna som överöser mig de där första timmarna varje dag. Nätterna att sova gott saknar jag med. Det är garanterat hormonernas fel. Är det inte lite märkligt förresten, hur det tankar och idéer kan synas så självklara, starka och briljanta i morgonens klarhet sedan kan framstå en aning naiva och helt avsaknade av realistisk verklighetsuppfattning frampå dagen? Aldrig är jag så klarsynt som de där tidiga morgontimmarna och aldrig har jag så svårt att stå för det som jag tyckte var lysande och utmärkt fram emot kvällen. När jag är ledig längre perioder i sträck, som nu, saknar jag däremot det lysande och briljanta morgontankarna helt och hållet. För de kommer knappt fram och definitivt inte till sin rätt. Annat gör det i stället förstås, annat som också är av värde och troligen hälsosamt. Sådant som vila till exempel. Kropp och knopp behöver det, jag vet. Det är helt okej för att par dagar men sedan kommer den. Rastlösheten. Det dåliga humöret. Nedrustningen. Allt jag ska sluta med. Jakten, hundaveln och kanske lägga ner helt med spaniel med. Men. Då sätter jag händerna och spaden i jorden, tar tag i ett trädgårdsprojekt och planerar en ny hundkurs till senhösten. Köper några växter till i en handelsträdgård, tränar cockrarna vid en sjö tillsammans med slottsherren och får ett utbrott på Lass (MONSTER) men känner sedan hoppfullheten och det roliga hitta tillbaka till mig igen. Undrar ändå om jag inte ska skaffa en cocker till?

Sedan tränar jag min båda labradorer med kallvilt i värmen. De svalare ostadiga vädret med regnskurar som skulle kommit har inte dykt upp. Inga skyfall här inte. Istället fortsätter tacksamt vårt utomordentliga semesterväder. Sol. Växlande molnighet och uppehåll. Kan verkligen inte klaga på vädret. Inte alls. Slottsherren fixade ett sök var till Besta och Pal. Utan synintryck och utan skott men viltvittringen fanns där såklart, det märkte båda hundarna med en gång. Det är så roligt att se Besta med kallviltet. Som en annan hund. Taggad och motiverad. Sökvilten kommer in en flygande fläng och inget syns av tveksamhet och frågande. Nyckeln till hennes motivation ligger helt klart här det tog bara ett tag för mig att förstå det. Jag har haft hundar som henne förr. Som vuxit till sin dubbla styrka när döda kalla fåglar kommit fram. Som blivit något helt annat, någon helt annan, när det är vilt som ska hämtas. Jag har haft hundar som varit åt andra hållet med, som gett sitt yttersta för tygpåsarna och varmviltet men gått på halvfart när det gäller kallviltet. Jag har haft lite svårt att avgöra då. Om det är bristande intresse för kallvilt det handlat om eller att de slår av på farten för att de är ”rädda om viltet” och inte vill riskera att skada eller tappa det. Har säkert vart lika olika förstås, eller lite av båda. Och så har jag haft hundar som inte gör någon skillnad. Som lika glatt och energiskt apportera tygpåsar, kallt vilt eller varmt vilt och som växlat emellan det fast bara en natt skiljt arbetsuppgifterna åt. Det kanske är att föredra men samtidigt är det andra inte fel heller det är bara olika. Inte hos någon av hundarna har det funnits någon tveksamhet i vilthanteringen när vi kommit till praktisk jakt och det är väl ändå det som är det viktiga. Att hundarna fungerar där. Olikheterna i hundarna i vardagsträningen är bara för oss att förhålla oss till, försöka förstå och ta tillvara på bästa sätt.