Alltings baksidor
Söndagsmorgon, Trött, nöjd och någorlunda utvilad. Går det att vara det samtidigt? Gulliga Lillie ligger på golvet intill. Utan tratt en stund. Såret har läkt fint och jag tänker blåsa faran över. För den här gången. Fundera för övrigt på att slå in hela flocken i flera lagar bubbelplast för att gardera oss mot framtida skador. Det låter sig inte göras förstås men det hade varit en god tanke. Städa tänker jag göra åtminstone, städa bort vårdinrättningen i vardagsrummet, tvätta resten av sjuktextilierna och lägga in trattarna på vinden igen. Jag har som regel svårt med avslut men den här typen av avslut har jag inte problem med överhuvudtaget. Men ändå. Det uppstår ett litet vacuum och en känsla av tomhet blandat sig med lättnad när en sådan här skadeperiod är (så gott som) över. På något sätt är dagarna och livet lättare att hantera när det är något viktigt det måste fokuseras på. När man sätter den ena foten framför den andra och tar sig igenom. Strävan det innebär och fokuset det kräver. Ett steg i taget. Inte tid för särskilt många fria tankar och drömmar utan mer fokus på att ta sig igenom. Paradoxalt nog är det lättare att leva när det är svårare. Självklart är det inget jag önskar eller vill ha, det är bara en reflektion över det och insikt om när jag fungerar bäst. I det här lilla som en skadad hund alltså, inte att jämföras med allvarliga, tunga saker som krigssituationer och allvarlig sjukdom eller så. Det är inte det jag tänker på utan mindre bekymmer som ändå kräver ens odelade fokus och håller en på banan och hjälper till med beslutande eftersom valfrihet plötsligt krymper rätt rejält när tiden upptas av något viktigare.
Wirre växer, helt sjukt vad han växer. När Pal var i samma ålder tänket jag ”han blir ingen stor hane” nu när Wirre är i den här åldern tänker jag ” han blir nog en riktigt stor hane”. Men så blev inte Pal så liten som jag trodde så troligen blir inte heller Wirre så stor som jag tror just nu. Det är de här kurvorna, tillväxtkurvorna och hur olika de följer dem. Slutresultat vad gäller storleken ligger såklart i generna men vägen fram dit på växtkurvan varierar. Fast Wirre blir nog större än Pal i slutänden, det tror jag rätt bestämt. Min egen tillväxtkurva ska vi inte prata om. Det är med hormoner alltså, och klimakteriet, jag har lite svårt att vänja mig vid det och att acceptera kroppens förändringar. Det må vara hur naturligt som helst jag gillar det inte i alla fall. Jag hoppas komma ut smalare och värkfri på andra sidan fram igenom. En utopi förmodligen.
Ledig dag på schemat idag. Det finns några sådana även den här årstiden. Träning av egna hundar först och främst och så ska vi bygga en altan hoppas jag. Framför butiken. Vila lite i görandet igen och se något nytt växa fram. Både vad gäller hundar och bygge. Bästa tillfredställelsen tycker jag. Som legobyggandet när jag var liten, eller kojorna. Strävan och längtan efter att bli klar och se resultatet men ändå inse att vägen till det färdiga trots allt var det roligaste. Alltings baksidor.
