Andrum
Jag delar nejlikrotplantorma med morakniv som trädgårdsmästaren sa att jag skulle och placerar de små sticklingarna i ny jord. De hamnar på ett provisoriskt vänteställe i avvaktan på att flyttas till den nygrävda perennrabatten eftersom jag måste lösa kaninfrågan innan jag vågar sätta dem där. Om inte mina väl och omsorgsfullt investerad plantpengar ska hamna i kaninmagarna och gå helt till spillo. Jag tror inte kaniner älskar nejlikrötter egentligen men allt eftersom gräs och örter börjar gulna och vissna i kanterna smakar de gärna på lite av varje. Och särskilt nyheter. Trädgårdsodling och kaniner går dåligt ihop, det är absolut ingen nyhet för någon och definitivt inte för mig. Ändå kan jag inte låta bli perenninköp och nya odlingar. Jag har tagit upp sparrispotatisen ur pallkragarna med. Där har de vuxit sedan jag satte ner dem helt utan gödning eller extra vatten. Torftit så det förslår med det verkar ha varit helt rätt för dem för det är mängder med små läckra delikatesspotatisar i den torra jorden. Goda är de med, bäst på grillen eller i ugnen för att koka dem utan att de går sönder är rent omöjligt. Vi har stora potatisar med, andra sorter som passar i den styva lerjorden vid sidan om pallkragarna. Det behövs en stor spade med ordentligt spets för att få upp dem för jorden är nästan som cement. Bättre de än att potatisarna drunknar som de gjort andra blötare somrar i och för sig tänker jag. Det återstår att se hur det går, både med potatisarna och de små nejlikrötterna och övriga perenner som ska ner i den utökade rabatten. Det spelar inte så stor roll egentligen, om de tar sig eller inte för alldeles oavsett det är planterandet, plockandet och pysslandet med rabatter och växter ett fint andrum i alla det andra. Kanske ett kravfyllt ”måste” för någon annan men avkoppling och andrum för mig. Men lite sur blir jag om kaninerna äter upp plantorna. De kan jag inte helt bortse från. Andrum eller inte.
Eftre en nästan en vecka med skadad tå och vila klättrar Pal nästan på väggarna. Jag har klarat att hålla mig själv i schack enbart för att jag har fler hundar att träna. Nu är tån mycket bättre i alla fall, så bra att jag ska sysselsätta honom med lite basicövningar i närsök med den den lilla sniffledummien. Jag tror det blir bra för just nu är han inte superkul att ha att göra med. Just nu får sopskyffeln en omgång på köksgolvet så träflisorna ryker. Han fick åka med oss på utflykt igår, till slussområdet i Trollhättan med fiks på nyrenoverade och återskapade slusscaféet. För att det det skulle hända något för hans del coch för att vi vill ta tillfället i akt den lediga soliga söndagseftermiddagen. Som hund i en stor flock blir det ett äventyr bara i det att få åka med själv på något. Ensam i bilen händer inte ofta och ensam på söndagsutflykt ännu mer sällan. Han verkade nöjd med både koppelpromenad i det vackra slussområdet och att stå i vinden på utsiktsplatsen och fikat. Glassen till efterrätt var nog bäst.
Han är lätt att ha att göra med Pal. Lätt men energisk. De första dagarna med tåskadan gick rätt obehindrat förbi men det är värre nu när han inte har ont längre. Värre med hans energi men givetvis är det bättre att tån är bättre. Han klättrar lite på väggarna i ordets rätt bemärkelse och plocka ner saker eller sitter plötsligt på min höga stol vid köksön. Det förvånar verkligen för inga hundar här sitter på stolar. Förutom Pal tydligen. Det är inte tillåtet här men jag tror ärligt talat ingen av de andra någonsin kommit på tanken att göra det. När Pal ligger i viloläge inne får han ha Lyra som sällskap och moraliskt stöd. Jag hoppas hon ska fungera som bådadera och har lite gott intryck på honom när det gäller uppförande och det dör uppåt väggarna. Som tur är nu när tån är bättre kan han får börja göra lite mer saker än koppelpromenader som små närsök. Snacka om lycklig hund.
Jag har slitit lite med cockrarna med. Kavlat upp ärmarna och utrustat mig med tålamod och gott humör. Allt går verkligen så mycket bättre då. När jag tror på hunden och på mig själv. Inget är omöjligt säger Gunde Svan och med ett något ansträngt leende säger jag att jag håller med. Det ansträngda beror på Lass(monster). Det är så mycket av ett steg fram och två tillbaka med henne och sommarledigheten har verkligen inte gjort hennes och min träning gott. Hon har ”lillfingertagitförsig” genom hela semestern känns det som. Hon är sjukt snabb på att utnyttja möjligheterna och se kryphålen. Men nu är vi på gång igen. Älskade vardag. Med hopp, kärlek och ett uns tilltro och ett rejält mått uppgivenhet ger jag mig i kast med vår gemensamma träning igen. Frsöker brimga ordning i kaoset. Första dagarna har slagit väl ut, jag möttes till och med av en ödmjukt inställd Lass idag. Det var så överväldigande att min tilltro till processen ökade med flera hundar procent. Jag ska försöka hålla kvar den känslan och se den bilden framför mig framöver. Bilden av Lass med öronen bakåtlagda och en fokuserad blick stabilt fixerad mot min. Inget är omöjligt som sagt.
Bara mer eller mindre besvärligt.
