Är det inte uppenbart?
Det kulle bli fjorton grader varmt på eftermiddagen igår. Jag såg fram emot det. Förberedde vårjackan. Det blev åtta grader och tjocka vinterjackan. Ändå var det lite kallt. Men hundarna var glada, regnet uteblev och de fanns ingen risk att någon skulle drabbas av värmeslag och det är ju bra. Något annat som är bra med att vårvärmen kommer så här sakta och väldigt trevande är att påskliljorna jag satt i krukor blommar länge. Förra året var den blomningen över alldeles för snabbt eftersom värmen fullkomligt välde in över oss på bara några dagar. Jag minns tydligt känslan när den kom, värmen, när vädret slog om vid lunchen en dag och det plötsligt kändes som någon drog på full fart på värmefläkten. Utomhus. Däremot ska jag inte svära på att det var förra året, det kan ha varit året för det, i det fallet är minnet inte helt pålitligt. Nu undrar jag om det blir så i år med eller om det kommer fortsätta smyga fram några grader i taget. För övrigt har vi inte haft frost på nätterna den senaste veckan. Bara en sådan sak är ett framsteg.
Valpen har fått sin tolvveckors vaccination. Han fick sprutan och så har han skällt på en häst. Spritan brydde han sig inte om men det var lite värre med hästen. Han är en riktigt fegis i vissa lägen och försöker kompensera det genom att låta tuffare än vad han är. Det funkade sådär. Inte alls faktiskt. Hösten var föga imponerad. Tänk så stor världen är för en liten valp tänker jag så mycket det finns att utforska och övervinna. För Tweeds del räcker markerna och upplevelserna i slottets omedelbara närhet ett tag till. Utan hästar. Han behöver mogna och bli varm i kläderna innan det är dags för större äventyr.
Med anledning av det påminner jag mig själv för säkert tusende gången om att långsamt också leder framåt. Ibland går det till och med fortare framåt om man går istället för springer. Med valpar och unghundar kan det verkligen vara så. Det är ingen brådska och det spelar ingen roll om min hund lär sig ett pålitligt ”sitt” när den är fem månader eller elva månader. Det fina med att skynda långsamt med en valp är att mognaden hinner med, bitarna i den mentala utvecklingen hinner fall på plats och inlärningen går smidigare. Emellanåt kan man behöva landa sig själv in den insikten. I sammanhanget kan också vara bra att tänka på följande: It’s your race. Run it your way. Det är din och din hunds resa ingen annans, din väg framåt och det är dina mål och dina drömmar som ska upplevas. I en värld som lever på jämförelser, mätbara mål och oombedda åsikter vill jag varsamt föreslå och mena att den enda mätbara och meningsfulla referenspunkten är din egen väg. Det är den du har att förhålla dig till utan jämförelser med andra. Att det går långsamt är inte ett misslyckande. Långsamt ger dig däremot tid att ta in, tid att tänka, anpassa, och lära dig och hunden ordentligt och det ger utrymme till eftertanke och reflektion. Jag undrar vem som kom fram till att det ska vara så bråttom med allt? så bråttom med framgång och resultat.
Sedan säkert trettio år står det en bok i min bokhylla som heter ”De ovanliga” i den samlas intervjuer med människor som valt att leva rätt udda liv, utanför normen man skulle kunna kalla dem för riktiga original för de går mot strömmen. Med huvudet högt. Jag fick boken av en av mina systrar jag förmodar att hon tänkte att den passade mig. Hon hade helt rätt. Jag har refererat till den boken förut för jag kommer rätt ofta tillbaka till människorna i boken i mina tankar och särskilt en gubbe har satt sig på näthinnan lite extra, det är när han får en lite filosofisk fråga och svarar ungefär så här ”Jag undrar varför människor har så bråttom framåt hela tiden, är det döden de längtar efter?” . Jag tänker på Karin Boye och Robban Broberg och andra som också med några få ord eller korta meningar formulerar det vi alla egentligen vet men inte verkar unna ta till oss. Det där att det är resan som är mödan värd(Boye) och målet är inget, vägen är allt(Broberg). Så borde det rimligen vara med träningen av hundarna med. Ett hundliv är kort, i förhållande till vårt, så varför har vi så bråttom framåt? Varför njuter vi inte lite mer av själva resan, av vår egen väg och processen i träningen istället för att fixera oss vi provresultat och att snabbt ta sig vidare till nästa steg och nästa merit. Det händer att jag hör hundförare säga: ”Nu har vi uppnått våra mål” championatet eller säsongens resultat är i hamn är i hamn ”så nu ska vi bara ha kul och njuta”. Varför har vi inte kul och njuter längs vägen undrar jag då. Det känns lite sorgligt att missa det. Är det inte uppenbart att vi tänker fel när vi skyndar för att hinna uppleva när vi upplever så mycket mer och djupare när vi slår av på tempot?
