Baby boy Tweed
Måste ändå beundra kirskål lite. Vilken livskraft. Ju mer jag försöker utrota den desto starkare växer den. Vilken styrka. Imponerande. Min nya strategi är att inte försöka gräva upp den utan bara envist och tålmodigt repa bort den. Jag har härjat med med spade och rottrådar i så många år nu men aldrig lyckats övermanna den, inte en enda gång. Däremot håller den sig på en begränsad nivå när jag repar ner den. Finns säkert annan bekämpning att ta till, som anpassat gift och sådant men det känns inte aktuellt för en amatörodlare som jag. Jag får härda ut med kirskålen, samsas med den, komma överens med den och lära mig av dess livskraft och styrka. Att aldrig ge upp.
Oturs Lillie är i farten igen. Hunden med alla epitet till sitt namn, gulliga Lillie, livrädda Lillie, äckliga Lillie, superssnälla Lillie och oturs Lillie. Mest otursLillie. Slottsherren har varit med henne på djursjukhuset hela eftermiddagen för att ta bort en tand. En stor rackare längst in i överkäken med en spricka som visade sig gå hela vägen ner i pulpan i roten. Det är andra tanden hon förstört och säkert sjätte gången hon ligger nersövd på operationsbordet av olika anledningar. Och då är hon ändå bara knappt fem år och ingen vårdslös hund, inte typen som kastar sig huvudstupa i och utför saker. Hon har bara otur. Som vanligt har vi ingen aning om när tanden gått sönder, och hur, den upptäcktes i samband med en annan undersökning som gjordes för att vi misstänkt att hon har ont någonstans. Har hon lite tur i oturen nu så var det tanden som orsakade det onda. Vi hoppas på det för det känns som en enkel och överkomlig åtgärd att ta bort en tand för att bli av med det. Nu ligger hon nerbäddad i mjuka täcken och ska hållas i stillhet några dagar. Eller åtminstone ska hennes mun hållas i stillhet. Nästan lite nervös för hur jag ska lyckas med det eftersom lille Tweed sprider tuggvänliga saker överallt omkring, leksaker och tuggben, benknotor och hårda kex som Lillie absolut inte får få tag i. Ansvaret vilar på mig. Pust.
Baby boy Tweed förresten, vilken charmig valp han är. Han är lite gulligt lillgammal på något vis. Som en liten hundfarbror. Han är lite smart med, på ett vis som jag inte riktigt känner igen från tidigare hundar. Eller minns jag inte? Han räknar ut saker snabbt och visar tydligt när det är något han inte vill. Som när han inte vill gå och lägga sig på kvällen till exempel och försöker slippa undan genom att gömma sig bakom köksön. Oerhört charmigt att han ens kommer på tanken men lite egensinnigt också. Lite åt det obstinata hållet. Men han är mjuk och samarbetsvillig och vi är tydliga med att sådana undanflykter inte lönar sig och då är det inte svårt att få honom att tänka om. Den här sidan hos honom ska jag hålla lite koll på och framför allt se till att inte förstärka genom att vara allt för förutsägbar tänker jag. I övrigt är han härligt vild och energisk, mysig och nära. Han har nog allt det jag önskar av en cockervalp, mjukheten och samarbetsviljan som jag värderar högt, energin, livligheten och förmågan att varva ner och begrunda. En jäkel på att apportera är han med. Väldigt många plus. Det enda jag har att anmärka på är rumsrenheten. Eller bristen på den rättare sagt. Med honom känns det som att det som brukar lösa sig på några veckor med andra valpar kan bli riktigt långdraget. Men vad gör väl det om hundra år. Vi hanterar det med trasor och skurmopp och ser framtiden an.
