Bara jag får ha mitt ansikte kvar, dolt i min älsklings hår

Lyra gör piruetter på hallgolvet. Så glad blir hin när middagen serveras efter jaktdagen. Vi har nämligen en tradition hon väl känner till. Efter jaktdagar serveras det burkmat ovanpå de vanliga smått tråkiga foderkulorna. Lyx. Det kanske inte är en tradition i egentlig mening för så är där hemskt länge har vi inte hållit men tillräckligt länge för att hundarna ska veta. Jag vill tro att det är så i alla fall, att det vet för att det har varit jaktdag. Men det kan mycket väl hända att de vet för att de känner doften när vi öppnar konserven och inget annat. Glada blir de hur som helst och det är roligt att se Lyra göra flera piruetter på rad. Söta Lillie gör inte piruetter men hoppar jämfota och får ögon stora som tefat som ser ut som de ska lämna kroppen vilken sekund som helst. Så vi serverar maten rätt fort utan för mycket lydnad och konstigheter. Ett vanligt ”sitt” får räcka. Innan valpen går helt ur hand eller ögonen trillar ur.

Vi har jagat igen som sagt. Roughshooting och en fin parad efter avslutad dag fördelad på lika delar fasaner, rapphöns och änder. Bruna Mer och Lyra har verkligen slitet för brödfödan idag men de är inte direkt nödbedda precis. Efter ögonvård och en runda på vibbplattan sover de nu djupt ihoprullade i bäddarna. De andra hundarna sover med, mer på grund av mörkret och sympati än av trötthet efter arbetsdagen skulle jag tro. Men en är vaken. Ungefär som juldikten då ”endast tomten är vaken” är tratthunden Lad den enda vakna här. Efter ytterligare en dag i tratt och vila är inte sömn längre något viktigt och det han önskar sig. Jag kan förstå honom. Rastlösheten griper tag i mig bara av tanken av att tvingas vara helt stilla en hel dag med tratt runt huvudet och han har varit stilla i snart en vecka nu. Så stilla det nu går. Vila är nyttigt, viktigt och nödvändigt men rent åt helvete tråkigt tycker jag så jag har inga som helst problem med att förstå den unga cockern. Som tur är hanterar han viloläget bättre än jag någonsin skulle gjort så vi hankar oss fram. Dessvärre krånglar dränaget och en nytt veterinärbesök väntar. Det är bara att ta tjuren i hornen och få det gjort. Tack och lov har vi vår husveterinär som alltid ställer upp. Jag är oändligt tacksamhet över det. Verkligen oändligt. Jag hoppas jag själv ska ta lärdom och ställa upp lika helhjärtat för någon annan när det är behövs. För själv är inte bäste dräng alls. Själv är ensamt, oroligt och hopplöst somliga stunder. Jag tänker på det ibland. Att jag är så glad för slottsherren och dem jag har runt mig och hur oändligt mycket lättare en punktering på en bil är om man är två än om man står ensam efter vägkanten med punka till exempel. Knappt jämförbart faktiskt. Eller ensam med en sjuk hund. Är man ensam lurar katastrofen strax bakom men är man två kan man svära åt punkan och livets orättvisor och sedan skratta högt och hjärtligt åt eländet. Det är helt nödvändigt för överlevnaden tänker jag. Att vi har varandra för ensam är inte särskilt stark alls. Inte att förglömma. 

Ensam var däremot älgen som vågade sig ut på åkern i skymningen för en stund sedan. Älgjakten började i dag så kanske har familjen splittrats när det stökats runt. Eller så var det den sportens älg som trivs bäst in sitt eget sällskap. Modiga var han i alla fall som vågade sig ut på det öppna fältet älgjaktens första dag. Fast kanske visste han av erfarenhet att ingen jagar efter mörkrets intåg? Ensamt var också rådjurskidet som gick kvar i grönsakslandet igår. Resten av familjen hade gett sig av utan att den lille märkte det. Smått panikslagen kastade sig kidet mot fårstängslet för att komma ut på fältet efter de andra. Osmart tänkte jag eftersom fårstängsel inte ger vika i första taget. Men rätt som det var gjorde kidet ett graciöst hopp rätt igenom en av maskorna i fårnätet. Omöjligt tänkte jag så jag gick fram till nätet för att kolla i trygg förvissning om att någon gjort ett rejält hål i nätet. Så var det inte utan hela kidet dök igenom den befintliga maskan. Ofattbart. Så ensam kan nog vara stark emellanåt i alla fall. Om det är nödvändigt. Jag hoppas på återförening med familjerna för både kidet och älgen.