Busy as a bee
Bråda juldagar. Fast ändå inte för vi gör någon variant av Slow Christmas. Åtminstone är det vad jag inbillar mig tills jag kommer på mig själv med att vara mitt upp i det. Samtidigt är det väl precis så det ska vara, intensivt, mycket och socialt tillsammans med familj.i det andra livet. Flera dagar av umgänge, barnpassning, god mat, prat och diskussioner som till nittio procent inte handlar om hund. Busy as bee med allt det har jag varit så nu känns det skönt att krypa in i slottsvärmen tillsammans med hundarna och vara bara vi i tystnaden. Jag är nöjd precis såhär. Nöjd, glad och tacksam ser jag fram emot att ta tag i vardagliga rutiner, mer hundträning och inventering. Here we go ! Men först annandag jul och ledig och fri hela dagen.
Den där lilla musen jag skrivit om, den jag trodde lilla Till eventuellt hade fått tag i. Den var kvar. För mitt på dagen före julafton mötte jag av två små pepparkornsögon när jag öppnade badrumsskåpet under handfatet. Snabbt som ögat kilade den ut ur skåpet och iväg längs golvet och lika snabbt som ögat stängde jag badrumsdörren så den inte skulle hinna ut i rummet intill. Sedan hämtade jag en fälla och gillrade strategiskt intill tvättmaskinen. Medan vi väntade på att musen skulle gå i fällan la vi plötsligt märke till att ljusslingan i puben inte lyste trots att den borde vara tänd, efter ens stund felsökning fann slottsherren av den tunna lilla kabeln var avbiten. Musjävel. Fast till den lilla musens försvar måste jag ändå säga att den gjorde ett bra val för alldeles intill ljusslingesladden fanns sladden till skrivaren och en till högtalarsystemet och ett kabelbrott där hade varit betydligt mycket värre. När det nu blev som det blev fick vi passa på att städat lite i gömman med kabelhärvan med. Musens förtjänst det med för där bakom är det inte direkt någon av oss som tänkt på att städa under en väldigt lång tid. Uppe på pub bänken hade vi en lite ask med chokladtryfflar stående och jag hade precis ätit ett par när slottsherren utbrast musjävel en gång till när han såg tydliga tandspår av väldigt små framtänder i kakaon på toppen av flera tryfflar. För sent för min del, jag åt mina med musbakterier och allt men värre saker har väl skett. De musätna tryfflarna förpassades till kompostpåsen och gästerna som kom för uppesittarkäll fick meddelande om att en mus var instängd på toaletten så de antingen måste hålla sig tills musen var infångad alternativ vara väldigt snabba med att stänga badrumsdörren. Emellanåt är det en uppenbar brist i att bara ha en toalett i ett slott. Nu löste det sig rätt bra alldeles av sig självt för när jag kikade in i badrummet strax före maten satt musen i fällan. Död. Nästan så kände ett behov av att fira med en skål men det kändes lite väl makabert. Vi skålade för annat istället, livet, hälsan och julen och sådana saker.
Slottsherren och jag har hunnit med att träna hundarna lite på förmiddagarna innan julfirandet tagot vid. Betsa har mest gjort roliga saker tillsammans med Wirre, markeringar och sådant som hon gillar medan Pal har tränat vidare på stopp och sidotecken i fyrkanten vilket han tycker är jätteroligt eftersom han tycker all apporteringsträning är lika jätterolig och vi är i den utbildningsdelen nu. Den där vi sätter ihop dirigeringsdelarna allt mer. Det är tydlig fas just nu där vi ska ta oss över några trösklar för att komma vidare i träningen, en period jag så tydligt känner igen från varje hunds utveckling och utbildning men som tar sig lite olika form med varje hund. Lite svår men väldigt rolig. Målet är inget, vägen är allt som Robban Broberg sjöng. I den processen är jag med Pal. Och jag gillar det.
