Dagen efter..
Dave. Vi klarade oss utan strömavbrott men har en björk att grena och kapa upp så det blir fritt på parkeringen och några takpannor att lägga rätt. I skogen ser det ut som ett jättestort plockepinn i en del områden och på andra ställen är det mer ströträd som fallit. Minns inte att jag sett så stora stormskador här tidigare. Under de tjugo åren vi bott här alltså. Bakom våra bodar ligger två stora granar och tre stora sälgar. Förutom björken vid infarten. Det blir bråda tider för alla skogsägare att ta reda på den stormfällda skogen innan barkborrarna svärmar i maj, dessutom med en rejäl ekonomisk förlust. Det är mycket med det jordiska, med granbarkborrar och skogsbruk och stormar. Och med hundar tänker jag och tittar på valpen på golvet som för närvarande attackerat sopborsten och gör sitt absolut bästa för att få död på den. Valpar i vårt slott brukar alltid härja runt med sopborsten. Jag tror det gillar det sträva luddet och smällarna sopskaftet orsakar när det slår i väggarna. Lite extra uppskattad action. Det är olika valpar varje år men ofta samma sopborste, de brukar hålla några valpsäsonger men ser ut därefter. Men duger till att sopa skräp från köksgolvet gör de även efter de sett sina bästa dagar. Wirre är nog den enda av våra valpar som inte kom på sopborstens förträfflighet som byte. Varför vet jag inte faktiskt, kanske hade vi inte ”sopen” i köket just då?. Jag minns inte. Men jag minns att han inte lekte med sopborsten som de andra. Eller var det Pal året innan? Nu blir jag tveksam. Tweed har i alla fall hittat sopborsten, den som vid det här laget överlevt minst tre tidigare valpar. Vi får se hur den klarar av den här valpen. Om den ger efter. Det gör inget i så fall tänker jag för det är dags för en ersättare oavsett.
Lad fyllde fem år igår och vi missade det. Vi hade fullt upp med Dave och glömde både datum, födelsedags firande och påskfirande. Vi fick en påminnelse senare på kvällen när en kullbror skickade ett grattis. Lad fick fira idag istället med ett träningspass slottsherren och det var garanterat den bästa presenten han kunde få. Så tillfreds när han få hänga med slottsherren utan konkurrens av den gula stora ettåriga lillebrorsan som Lad tycker tar alldeles för mycket plats och tid. Jag kan till stor del förstå honom för Wirre, lillebrorsan, har en förmåga att ta plats och vara lite i vägen. I allt. Hela tiden. Så där som sorglösa unghundar gör.
Fotade Lad gjorde Grete Bauer
