Där viljan finns går en väg
Semestern lider obönhörligen mot sitt slut. Fina dagar att spendera som vi vill har passerat i lagom takt. Det har funnits tid för utflykter, träning av de egna hundarna och spontana påhitt. Tid att tänka med förstås. En hel del har avhandlats på mitt hjärnkontor, vridits, vänts och analyserat men klar blir jag väl aldrig. Troligen är det inte meningen heller tänker jag och låter tankarna komma, stanna en kort stund och passera igen. Det finns så mycket roligt att göra. Jag återkommer till det hela tiden. Allt det där roliga och nyfikenheten inför det. Äventyret och utforskandet. Vad döljer sig bortom nästa krök? Och hur ska jag hinna med.
Den första kröken att passera nu är den från ledighet till vardag. Redan på måndag ska jag vara igång igen och på tisdag väntar tre dagars sommarcamp innan jag går över till lite mer ledighet igen med lagom ansträngande dagar och en tripp till Småland följt av en till Danmark. Sommaren är verkligen inte slut än men det tar hårt på den. Jag önskar mig en liten lagom värmebölja till, ljumma kvällar i solen och salta bad innan hösten och jaktsäsongen tar vid. Men först ska jag som sagt njuta av varje dag och ta stunden som den kommer som det så fint heter. Och hålla hårt om sommaren precis som den blir ett tag till.
Jag ska hålla hårt om min mobiltelefon med. Det tycker jag mig ha gjort i många år. Kvarglömd lite här och var har den väl blivit och tillfälligt förlorad då jag något disträ lagt ifrån mig den på något oväntat ställe. Men helt borttappad har den inte varit. Inte någonsin faktiskt. Men idag tappade jag den i en sjumila skog på ett underbart ställe där vi var och tränade tillsammans med en god vän och den var borta på riktigt. I ett obevakat ögonblick någonstans i skogen gick den förlorad och inte hittade vi den heller trots idogt letande. Det är inte så lätt att hitta en telefon med brunt skal i mossig mörk skogsmark och jag envisas också med att ständigt ha den inställd på ljudlös. Det straffade sig nu. Det är märkligt så beroende man gjort sig av tekniken och mobilen och det var en smått stressad känsla som drabbade mig när mobilen försvann. Som om halva mitt liv skars av från verkligheten och lämnade mig åsidosatt och begränsad. Utanför. Både som privatperson och företagare. Det löste sig snabbt ändå. En ny mobil installerades på kvällen och den gamla hittades märkligt nog av markägaren några timmar senare. Nu har jag två. Eller jag får två när jag har åkt tillbaka för att hämta den upphittade. Det var en nyttig insikt hur som helst. hur beroende man är av att saker fungerar och att jag bör vara bättre garderad för att sådant kan hända. Nu är jag det. För jag har två mobiler om jag av händelse skulle tappa bort en av dem på riktigt igen. När jag (läs slottsherren) installerade den nya mobil passade jag på att välja bort apparna för några sociala medier och mail för jag känner verkligen att dagens insikt också sa mig att det är dags med ett avslut där. Eller uppehåll kanske.
Själva hundträningen som var dagens huvudfokus innan den borttappade mobilen tog över gick bra tycker jag. För min del var det fröken Vi som drillades i vattenarbete. Det har varit fokus på henne och vattenarbete från min sida senaste veckan. Som vanligt hade vi en del meningsskiljaktigheter angående vägval. Hennes vägval och speciellt på hemvägen. Det blev till att jobba på det, igen, och efter stark övertydlighet från min sida gick jag segrande ur det. Den här gången. Nästa gång lär jag förmodligen behöva påminna igen. Hon är inte obildbar såklart men närmare sex är ung är hon rätt övertygad om att hon vet bäst själv emellanåt. Som vanligt är det inte hundens fel utan det handlar mer om inkonsekvent och inte tillräcklig grundträning. Punkt. Ett visst mått av envishet med eventuellt. Hos oss båda. Jämmer.
