Den fria viljan
Att älska hösten. Har inga problem alls med det. Tröja på och just nu idealiska sexton grader. De enda som skämmer en pytteliten aning är mörkret som smyger allt närmare. Vet ändå att jag behöver det. Nedvarvning. Få kura skymning, andas djupt och släppa en del måsten. Följa årstidernas rytm.
Får se hur det blir med den saken. Just nu har jag mest lusta att renovera delar av slotten och anlägga en stor köksträdgård. Tydligen har jag samlat på mig en del energi under sommarens lediga perioder. Skrapat fram en del motivation under ytan och lust att röja , städa och renovera. Men först en fortsatt mindre reparation av kropp och själ. I form av mer återhämtning och mer energipåfyllnad. Inget annat. Sitt i mörkret med lampa tänd och läsa en bo eller se en svt dokumentär i brist på brittiska kriminalserier, ta det lugnt tills jag börjar känna den välbekant känslan av rastlöshet. Sen så. Då ska det renoveras. Köket kanske hundhallen kanske? Rummet intill köket eller det vita rummet. Eller rummet intill köket och det vita rummet. Har inte invigt slottsherren i projektet än bara, kommer troligen bli några begränsningar efter det. Nödvändiga förmodligen.
Lakrits är gammal nu. På riktigt. Tolv och ett halvt år med de grå tinningarnas charm. Kroppen fortsatt hyfsat okej. Lite stel såklart men fortfarande rörlig nog för ett ordinarie liv. Minus jakterna, dem besparar vi honom och det verkar okej med honom. Åldrandet märks inte så våldsamt mycket i kroppen men lite mer i huvudet, lite förvirrad är han ibland, har svårt att lokalisera var ljuden kommer i från när vi ropar på honom, fastnar lite i dofternas och minnenas värld och kan tappa bort sig lite på promenaderna. Men bara lite så här långt, inte i en nivå dör hans värdighet riskeras utan mer lite gulligt och okej för en gammal trotjänare.
Rovfågeln häromdagen var förresten en brun kärrhök. Hona. Det är fastslaget nu. Jag lägger till den på min lista som bara finns i mitt huvud över sedda fåglar tillsammans med havsörn, kornknarr och ugglan med tofsar på öronen som slottsherren såg nere i mossen och jag tappat namnet på just nu. Är absolut ingen ornitolog, inte i närheten ens, men det är alltid kul att se någon jag inte sett förut. Prickar av att jag löst på de nya jaktprovsreglerna för retriever som kommer att gälla från årsskiftet och fem år framåt med. Inga större ändringar fast ändå en hel del. På de övergripande eftersom de olika proven byter namns och skiljs helt från varandra. Bra att veta vad en har att rätta sig efter och nödvändigt att hålla sig uppdaterad med det aktuella för oss som startar på prov och för mig som ofta hänvisar till de olika provformerna och regelverket i mitt arbete med hundförare med lust och mål att starta på jaktprov. Jag hade hoppats på att vi skulle slippa hanteringen av kallvilt från och med den här regelrevideringen men så blev inte fallet. Alltså får viltfrysen stå kvar i skrubben på övervåningen på obestämd tid.
Lad smågnäller. Gillar inte livet i tratt. Men framför allt gillar han inte när han inte har full koll på slottsherren. Det är helt klart det som stör honom mest och det är svårare att hänga med i svängarna i eget rum med tratten på. Störande för honom Och mig. Trattmärken på smalbenen och småpip i öronen. Annorlunda när slottsherren åkt till jobbet får då behöver han inte ha koll och vara rädd att missa något. Lad alltså. Tänkte jag skulle skriva något djupt och engagerande om jaktprovens varande och tävlande med hund och samtiden men sparar det till en annan gång. Är det inte redan nu alldeles tillräckligt och för mycket med det pågående valet och allt tyckande och tänkande och åsikter högt och lågt om hur vi ska vara, bete oss, agera och se ut.
Kan man inte bara få ha lite övervikt, se lite sur ut med en något lägre ambitionsnivå och en medioker hund?
