Det finns ingen bättre utbildning än motgångar. Eller?
Ännu en natt med frost. Precis i övergången emellan natt och dag slår den till. Nyper blommorna i bladen och lämnar en frasig yta i gräset. Vantar på. Jag fryser. Samma varje höst när kylan kommer. jag fryser och undrar hur i hela världen jag ska klar av den kalla långa årstiden. Varje år hittills har det ju gått bra så det gör det väl i år med men just nu känns det tungt och en aning outhärdligt. dagarna är fortfarande fantastiska , när solen värmt upp, himlen är klarblå och mina sexton ideala garder omsluter mig. Tveklöst bösta vädret.
Tränade de bästa hundarna, det vill säga mina, i en paus under dagen. En i taget fast inte alla för det hann jag inte med. Jag har gjort min läxa med Lass den här veckan. Den att ta henne en egen stund på ett kort men intensivt träningspass INNAN jobbet när jag ätit frukost och har energi och gott humör. Med rätt mindset går vår träning bra och rätt mindset har jag på den tidiga delen av dagen, medan eftermiddag och kväll liknar mer något av ett förfall på det mentala planet. Jag har aldrig varit en kvällsmänniska så jag skyller på det. Alltid dessa ursäkter. Med Lass har jag tagit tjuren i hornen efter slottsherrens rekommendationer och UTSATT oss för krångliga lägen fast under kontrollerade former. Jag tänker alltid att man ska lära hunden först och sedan stegra svårigheterna och efter det utmana, och emellanåt sätta den in situationer där det går fel så man jag kan få chans att visa vad som är rätt. Det tänker jag fortfarande. Fast jag har en tendens att fega lite ibland, aldrig sätta mig i de där situationerna som skapar felen. Lite av bekvämlighet skulle jag tro, jag vill gärna säkra upp och ibland för att jag inte riktigt själv ser att vi är redo för det. Lite av det har vi gjort i veckan, fast i lite mindre skala. Lass har fått träna sök i marken med det höga gräset runt voljären, vi har letat efter kaniner med störande fåglar flaxande intill och sådana saker och jag har fått tillfälle att utmana och ta tag i det som behövts och fått chans att berömma och belöna det som blivit rätt. Och det mest har faktiskt det. Blivit rätt alltså. Men jag har också rättat till det Lass inte gjort bra och med tydlighet visat hur jag vill ha det. Förutom det har vi tränat dirigeringstecken och stoppsignal med hjälp av två tennisbollar och snabba belöningar på gräsmattan och den lilla hunden och jag har haft roligt och spätt på känslan av ett fungerande och givande samarbete. För båda parter. Så nu är jag optimistisk igen, hoppfull, och tänker så vara tills nästa gång vi stöter på patrull. Vilket kan bli redan imorgon i och för sig. Desto större skäl att njuta av känslan nu.
Slottets andra lilla svarta tio kilos hunden, vår Queen Lyra, har börjar löpa. Perfekt tajming till fasanpremiären. Not. Men nu är det som det är med den saken. Hon verkar nöjd med att löpa i alla fall för det innebär innevistelse i köket och puben med oss och det är där hon hör hemma. Tycker hon själv och rullar nöjt ihop sig på fårskinnsfällen i clubfåtöljen. Hon har aldrig haft riktigt ordning på sina löp, inte någon så där regelbunden tid emellan så vi vet ungefär vad vi har att vänta. Löpen kommer när de kommer och jag funderar över om hon styr det där själv, helt enkelt löper när det passar henne. Jag skulle kunna tro det om henne för hon har så mycket åsikter om allt och tycker verkligen om att bestämma. Ungefär som jag. Den här gången kunde vi nog ändå förstått att det var löp på gång för Lad har i fjorton dagars tid talat om för oss att något är på gång någonstans. Frågan var bara vad. Han slutade äta sin mat för ett par veckor sedan, krävde uppassning i form av slottsherrens närvaro för att stoppa huvudet i matskålen och peta lite bland kulorna. En gång om dagen har han kunnat tänka sig att äta, den andra har han stått över. Han är ingen matälskare i vanliga fall heller men de här veckorna har han varit rent bedrövlig. Nästan så jag funderat på om han varit sjuk eller så och hunnit börja oroa mig över det. Men så såg vi första bloddroppen och begrep vad han redan visste. Fast fjorton dagar i förväg var väl ändå att ta i tänker jag? Innan löpet är över kommer det väl bara återstå skinn och ben av honom om han står över maten redan innan löpen satt igång. Lass ska väl löpa någon gång med tänker jag, undrar om hon hänger på Lyra? Om Lass löp vet jag ingenting alls för hon har fortfarande bara löpt en enda gång i sitt liv och jag minns inte ens när det var, bara att det var ovanligt sent. Inte sent på året men sent i jämförelse med övriga tikars ålder vid deras första löp. Jag väntar lite på hennes andra löp faktiskt, det andra löpet och det tredje för efter det ska det ju ske en revolutionerande mognad hos tikarna efter vad experterna säger. Den längtar jag efter, den mognaden.
