Det oförutsägbara
Jag sätter mig tillrätta i en av de nya stolarna på baksidans uteplats. En av dem som ser ut som rotting fast det är fusk. Snyggfusk måste jag säga. Stolarna ser enkla ut men är mer än okej. Med en liten dyna rent av utsökta. Det fläktar lite lätt mot ryggen och nacken så där på gränsen till att behövas en väst över skjortan. Kanske en av de sista kvällarna att sitta i solnedgången på altanen för i år? Det kan vara så men det kan också vara många kvar, ovissheten i det är själva grejen, uppskattning av soliga sensommarkvällar hade helt kommit på skam om jag i förväg vetat att tjugofyra likadana kvällar väntade mig framöver. Det oförutsägbara är själva kryddan som man ibland hade kunnat stå över i och för sig, om man haft möjlighet att välja bort. Det har man inte. Syrsorna spelar högt, jag hör dem gnida sina ben mot varandra så det spelar över hela åkern. Det blir till en vacker sensommarmusik tillsammans med bruset från landsvägen på avstånd och gnisslet från haspen i växthusdörren när dörren slår försiktigt i vinden. Hemma. Slottsherren hör inte syrsorna längre, hans nedsatta hörsel eller om det är tinnitusen satte stopp för syrsor för några år sedan. Kanske är det lika bra tänker jag för ljudet av syrsor och gräshoppor påminner starkt om tinnitus och det ljudet har nog slottsherren nog redan tillräckligt av.
Pal och Wirre är med på altanen. Pal övervakar grillen och mig medan Wirre rullar sig på ett tuggben på gräsmattan nedanför altanen. Det är snart dags nu säger jag till slottsherren, dags att lära Wirre altanvett och regeln om att man inte får gå ner från trädäcket utan lov. Han har klarat sig länge utan regler Wirre, det blir lätt så med den yngste i en “valpskara”, de glider med lite lätt ovanpå tills en ännu yngre kommer in i flocken. Kanske blir det lite mer så för varje valp med eftersom vi blir allt bekvämare med åren, allt mer rundade i kanterna och allt mer avslappande till det här med dressyr och fostran. Det löser sig med tiden ändå så varför skynda? Vi pratade lite om det på förmiddagens gemensamma träningspass med labbarna i dag, om våra första hundar och alla kommandon och trix och ordningar vi lärde dem. Numer kan ingen av våra hundar ens ett verbalt liggkommando och än mindre några trix. Däremot är de duktiga på kroppsspråk och att läsa av sinnesstämningar och känslor vilket på något vis gör själva kommandoorden överflödiga. Mest handlar det förmodligen om att vi har blivit allt bättre på att “prata” deras språk genom åren vi levt tillsammans med hundflocken. Tydligare i vår framtoning och säkrare i vår kommunikation. Det tar tid att lära ett språk bra. Och aningen bekvämare som sagt. Tiden i träningen läggs på det som har verklig betydelse för det vi vill att hundarna ska klara av. Som att förstå gränser bland annat. Den med altanen till exempel. Wirre ska få lära sig den snart men jag håller med slottsherren i sak, det är ingen brådska för Wirre är en mjuk kille som svarar snabbt på det vi vill. Han kan absolut få vara lite gränslös ett tag till, ta för sig lite mer och bli lite vildare och mer självständig innan reglerna dras åt. Blomma ut lite till.
Vi har haft en tendens att bara råka hamna på ställen den här sommaren. Lite oplanerat sådär. Så blev det idag. En ändring i jobbkalendern gjorde att vi tog ett snabbt beslut om en tripp till Hedareds game fair. En sådan där fin lokal liten jaktmässa startad av en hembygdsförening för några år sedan som sedan vuxit till ett årligt återkommande allt större evenemang. Vi har missat mässan alla tidigare år men nu blev det av. Alla hundar stuvades in i nomadbilen och efter fyrtiofem minuter var vi framme. Lass och Lad fick följa med första vändan in på mässan, stå i kö för att betala inträde och får en dinosaurie stämpel på handen(vi inte hundarna) och mingla bland människor, skott, livemusik och mängder av hundar av allehanda (jakt)raser. Svårt sa Lass som ville hälsa på allt och alla i människoväg hela tiden inledningsvis. Hennes svåraste område. Lad skötte sig exemplariskt i vanlig ordning men så är han född helt utan monstergener med. Vi träffade människor vi inte träffat på länge och blev såååå glada och lite överväldigade av att oväntat återse Calle med familj. Dessutom träffade vi många vänner och bekanta från retrieversidan då västra avdelningen av ssrk var på plats med monter och uppvisning av spaniel och retrieverträning. Mycket trevligt. Lite senare när vi gett upp i kön till viltkebaben och bytt ut Lass och Lad till Lillie och lilla Till fick Till och jag också göra ett gästspel i uppvisningen då ett av de ordinarie spanielekipagen fastnat i nyss nämnda i kebabkö. Kul tyckte både Till och jag som löste uppgifterna efter bästa förmåga till allla de störningar som fanns på plats. Mest konfunderad blev Till av livbojen som kastades ut och halades in igen i kanten av planen där vi höll till då räddningstjänsten samtidigt hade demonstration av livräddning. Det blev en glad uppvisning med mycket svansviftande och högt tempo från Tills sida. Heja heja! Det var tur inte Lass var den som fick rycka in kände jag, för hon hade garanterat inte nöjt sig med att bara titta på livbojen.
