Det växer ingen mossa på rullande stenar
Det blir alltid så sent. Har den förmågan. Tänker att jag ska skriva så mycket när kvällen kommer. Längtar till det. Sedan kommer kvällen och det ska ätas och diskas och matas hundar och rastas och lekas med valp och drickas te. Och kanske hänga en tvätt. När jag är färdig djupdyker inspirationen och orken samtidigt. Platt fall. Läser bok istället, eller ser något på svt play medan slottsherren skjuter fåglar och slår rekord i skyttesimulatorn och Tweed tuggar ben.
Trotsade det oberälneliga regnet en gång till på sena eftermiddagen och tog Pal och Besta med ut för fortsatt grundträning med höger-vänster i fyrkanten. Ny plats igen, lånade fyrkanten slottsherren ställt upp för Wirres träning. Ut-hämta-ut- hund-ut-stopp-sidotecken-hämta och så vidare. Byter varv gör vi med mitt i alltihop. Besta kan nu, hon verkligen kan. Säker är hon med, vet precis hur höger och vänster går till och hur övningen ska utföras. Dags att variera mer för att hon inte ska tänka så mycket. Eller så ska vi fortsätta med samma övningen ännu mer, tills hon slutar fundera. En brytpunkt nu. Kanske den vägen jag ska gå med henne? Får fundera lite på det.
Tweed fick egen runda före jobbet. Två nya saker för honom. Igår pröva att apportera nyskjuten mindre and och idag stötte han en morkulla. Andapporteringen var helt planerad och skedde med full avsikt. Några få sekunders övervägande sedan tog han anden och levererade snabbt och rakt i min famn. Otur för mig att anden hade ett bajsläckage som smetades in i min fleecetröja. Men vad gör man inte för en lycklig och entusiastisk unghund. Vad hade jag då gjort om han tvekat eller rent av inte tagit anden? Inte så stor affär i alla fall, försökt väcka intresset för anden, uppmuntra lite och sedan stoppa undan den till ett annat tillfälle och nytt försök. Sådant kommer när tiden är rätt. Det andra nya för Tweed var att han helt oplanerat och överraskade stötte en morkulla när vi var ute. Han letade upp den helt själv. Jag såg hans intresse för ett granparti i dikeskanten och hur han sökte sig dit. Några få meter från mig. Sekunderna senare flög en morkulla upp och ut framför mig. En helt okontrollerad situation som jag egentligen inte önskar men där Tweed visade allt jag vill se. Så kul! Var nästa barnsligt glad över det resten av dagen. Jag alltså. Men Tweed med förmodligen.
Funderat lite extra efter veckans kurstillfällen, gårdagens provtillfällen och de egna hundarna. Över det där med engagemang hos hundar och förare, balans och det eviga sökandet efter lagom. Grundinställningen till träningen är rätt avgörande tänker jag, hos båda två och fyrbenta. En del undrar om täningspasset inte är färdigt snart medan andra tycker det är trist att den redan är slut. Viktigt att få den på rätt nivå, det vill säga att inställningen och viljan behöver vara stor. Upp till oss förare att fundera på hur vi får träningen att vara det om den inte är det. Jobba med vår egen inställning, ork och energi och tänka till så det vi gör tillsammans med hundarna verkligen blir kul och ger mersmak. Samma för hundarna. Det ska vara kul att träna. Är det inte det behöver vi ändra lite. Ladda bättre, kanske träna färre och eller kortare pass med högre intensitet. Försök hitta vad hunden svarar på. Mycket hellre korta träningssessioner med rätt svar från hunden än längre oengagerade pass. Det händer också rätt ofta att hunden vill jobba mer än föraren eller föraren mer än hunden. Då behöver vi göra något åt det. Hitta balansen.
