Det vill jag verkligen inte
Det är fredag kväll, mörkt som på natten och tio minuter före veckans avsnitt av på spåret. Slottsherren spikar panel på den nya carporten som nästan blev en maskinhall och jag sitter inne vid köksön med trötta fötter och te i muggen och hör hammarslagen utifrån. Lite mysigt är det, med teet och tystnaden här inne och ljudet av hammaren under flitens lampa där ute. De spelar julmusik på radion och första advent kommer i övermorgon. Vi borde plocka fram adventsljusstakar och stjärnor, se till att alla lamporna fungerar, städa ur de fönster där de ska vistas och plocka fram timrarna. Men det är en dag imorgon också, en kväll åtminstone för på dagen jobbar vi och sedan fyller en liten ett år så efter jobbet blir det lite kalas. Men kvällen som sagt, då kan vi adventspyssla.
Jag är minst en halv årstid efter känner jag, mentalt, hela hösten har gått så fort och november ska vi inte tala om, för tillfället känns det som det var årets snabbaste månad. Det återspeglas i slottet där sommaren inte plockats undan än och städningen inte kommit i kapp. Det är inte kaosrörigt utamn mer en jämn dos av rätt ostädat. I köksfönstret blommor de rosa pelargonerna från i våras flitigt och tulpangardinen från samma tid hänger ovanför. Jag blir lite snopen när jag inser att varken sommargardin med alla de små sommarängsblommorna eller höstgardinen med röda äpple hunnit komma upp. Inte i år heller. Det som är lite annorlunda med det i år är att varken jag eller slottsherren ens tänkt tanken om gardinbyte eller faktiskt ens lagt märke till att tulpangardinen fortfarande hänger kvar. Förrän nu. Nu funderar jag som så många andra gånger före jul om jag ska låta äppelgardinen blir julgardin och stå över vintergardinen eller om vintergardinen med domherrar ska få komma upp och äppelgardinen vänta till ett år då jag inte missar övergången från sommar till höst. Det enklaste hade förmodligen varit att inte ha några gardiner alls. Å andra sidan, vad gör det om man ligger efter en del vad gäller gardiner, årstider och trender. Till och med gardiner med rosa tulpaner och julstjärna i samma fönster går om det kniper. Fast det vill jag verkligen inte
Två gånger den här veckan har vi saknat en hund när slottsherren släppt in dem för kvällen. Det brukar vara hans lott med sista kvällsrastningen och insläppet. Härom kvällen sakandes Lillie och nyss var det Wirre. Slottsherren hittade Lillie efter en stunds ropande. Det hela var väldigt märkligt för precis innan hade hon varit med de andra hundarna i den inhägnade hundträdgården. Han hittade henne inne i den gamla boden utan att ha en aning om hur hon hamnat där men slutsatsen blev att hon måste smitt in bakom ryggen på slottsherren när han hämtade en säck pellets till kaminen i mörkret. Ikväll hände samma sak fast med Wirre men honom hade vi inte hunnit märka att han var borta än. Han dök upp som gubben i lådan när slottsherren öppnade boddörren för att fylla på mat till de hemliga katterna. Wirre måste gjort precis som Lillie och smitit in bakom ryggen på slottsherren när han bar ut pelletssäcken han med. Om vi av händelse skulle sakna någon mer hund vet vi åtminstone var vi ska leta. Jag funderad lite på om vi ska se det som ett tecken på att vi har lite väl många hundar men bestämde mig för att det troligare är ett tecken på att det är hög tid att installera el och en lampa i boden. Fast egentligen borde vi nog riva den gamla boden och ersätta den med en ny. Det har vi sagt länge att vi ska göra men det ter sig som ett mastodontprojekt bara att tänka på att sortera och slänga allt som samlats på insidan innan vi ens kommer så långt att själva rivningen kan genomföras, så det tar emot rätt rejält. Just nu ligger det lite på is med rivningsobjektet oavsett eftersom kattfamiljen som vi betraktar som våran mot bättre vetande håller till i boden. De är precis lika hemlighetsfulla som tidigare, avslöjar sig varken för oss eller hundarna men de äter mycket mat och aldrig någonsin har vi haft så få möss runt slottet som nu. Slottsherren har tidigare haft en lite avig inställning till katter, mest för att ha inte tål dem förmodligen och därför aldrig lärt känna någon men nu är det mest han som månar om dem, ser till att det finns mat och vatten en mjuk liggplats. Kattfamiljen är fortfarande väldigt hemlighetsfull som sagt, vi vet knappt om vi har dem här eller inte. Som att ha en liten hustomte nästan, eller flera hustomtar rättare sagt. Tomtekatter.
