Ett evigt flöde
Maj alltså. Magnifika maj. Snälla bromsa, bromsa. Jag vill hinna uppleva. Andas och ha rymd att ta in.
Det gör jag väl med för all del, både hinner, andas och tar in men jag gillar inte riktigt att almanackan redan skriver den elfte maj och jag drabbas av FOMO av att se och veta om allt roligt som maj och säsongen erbjuder som jag inte är en del av. Det som stör mig mest med det är att jag inte känner någon FOMO alls om jag inte klickar in mig på något socialt medie forum och blir medveten om allt jag missar. Innan dess är jag tillfreds och tacksam över tillvaron och tycker maj är magisk precis som den är. Men så ser jag resultat från jaktprov, bilder från trevliga kurser och träningar, gemenskap, spännande valpkombinationer, mässor, grönsaksodling, altanrenoveringar, perennrabatter och människor som lagt om livsstilen och dyker upp smala, fräscha och nylyckiga. Löften om förändring. Påmind om allt jag missar som jag kanske egentligen ändå inte vill ha. Hjärnan är ett märkligt fenomen tänker jag och de som ligger bakom sociala medier och annan reklam vet sannerligen hur de ska få människor på fall i den riktningen de vill. Jag jobbar på att stå emot och stå på mig men känner att det tar mycket onödig kraft i anspråk
Växlar om istället, fokuserar på det jag har. Det som verkligen betyder något. Bejakar min kreativa sida, skriver och tar tag i sådant som ger välmående och energi. Nya idéer. Tränar hundarna med en god vän i vackra majhagar, fikar med rabarberpaj medan valparna leker vilda obekymrade lekar på gräsmattan. Fundera över livet och viktigt på riktigt och sådana saker. Diskuterar allt mellan himmel och jord men mest den delen som innefattar hund och slås igen av hur allvarligt det tycks blivit med allt i ”sporten”. Hur hårt ett misslyckande kan slå och hur prestigen lämnar något surt i kölvattnet efter sig. Att någon skrev om en provstart att ”starten bara var på skoj” och jag på ett djupare plan tänker att allt vi gör med våra hundar borde vara på skoj annars är vi verkligen på fel väg i det vi gör. Det vi håller på med är inget livsavgörande på det sättet. Det är en hobby, för de allra flesta. Förhoppningsvis en energigivande sådan. Förmodar att det handlar om prestigen igen, en helgardering att skydda sig med ifall det inte skulle gå bra. Lättare att säga att man startar på skoj utan ambititioner. Kanske blir resultat än mer värt också, om starten bara var på skoj och inte en medveten satsning? Försöker landa tankarna positivt och med framåtanda, öppen för allas olikheter och att självklart låta var och en välja själv, det är inte mitt beslut att fatta, men kan inte inte låta bli att fundera lite över hur ”sporten” drar sig allt längre bort från ursprunget mot allvaret med tävling och resultatfixering. Hur det pressar framåt med allt högre krav. Både hundar och förare.
För övrigt är det måndag morgon efter en god natts sömn. Solen skiner. Maj levererar, känslan är positiv och livet är gott. Jag är på rätt plats, framtidförhoppningaran är stora och möjligheterna i det närmaste oändliga. Jag ska bara se till att hålla fokus på rätt områden och hålla avstånd till sociala mediers tillrättalagda värld eftersom min hjärna är av den sorten som inte kan sortera och håll i sär alla information vistelsen där ger. Istället ska jag vara i mig själv och aktivt söka informationen jag behöver och vill ha och inte låta mig sköljas över den jag inte frågat efter i det eviga flödet av inlägg. Plättlätt. Hur svårt kan det möjligen vara?
