Ett säkert kort

Vinter. Minusgrader torrt, grått och blekt. Andra har fått sol och snö men inte i vår vrå av världen. Här ät det stillsamt mulet och tyst förutom en och en annan korp som kraxar. Lilla Till har koll på korparna. Lyfter blicken mot skyn och spanar på dem när de flyger över oss. Hon har ett genuint fågelintresse, förmodligen tilldelat henne redan i generna. Ingen fågel är skjuten för henne än och inte heller har någon fågel plötsligt ramlat från himlen och gett henne utdelning för tittandet. Så det måste vara ett genuint intresse just för fåglar tänker jag. Någon erfarenhet har hon inte. Annat vilt bryr hon sig inte om. De har än så länge inte triggat igång någon jaktlust hos henne. Fast det är inte försent förstås. Kanske finner jag mig själv löpande över fälten i älgakliv på jakt efter den lilla cockern endera dagen. Fast jag tror det inte. Hon håller sig nog till småvilt. Och möss. En dag när snön låg över det vissna gräset och slottsherren och jag tränade Till och Lad i fältsök dök hon ner huvudet i en tuva under snön och kom omedelbart ut med en mus i munnen. Maximal utdelning. Tyvärr. För musjakt är inget jag vill uppmuntra. Nu dyker hon med huvudet före ner i tuvor med hejdlös entusiasm på jakt efter villebråd. Fast anställning på Anticimex avdelning för gnagarbekämpning kanske väntar?

Jag tog Lakrits och svarta Min på ett träningspass i nordanvinden igår. Punkter var utlagda och förberedda sedan morgonkvisten då Min var med och lade ut fast från ett annat håll medan Lakrits väntade hemma. Jag behöver känna på pensionären lite för tanken är att han och jag ska vara med i ett lag på lagtävling till våren. Vi har tränat tillsammans förr han och jag, det brukade gå bra och Lakrits är ett säkert kort så det ska säkert gå fint igen. Men vi behöver damma av  vår träningsrelation lite grand och idag började vi. Inte vet jag vad det var som gjorde det. Men de två svarta hundarna gick som spjut över den frusna marken. Jag tror aldrig jag sett Min springa så fort förut. Rakt gick det med och lyhörda på signalerna var de båda två. Kanske var det kylan eller något i vinden? Eller bara lyckliga hundar. Så lyckliga att ingen av dem riktigt ville lämna ifrån sig de små röda apporterna. Ett högts ovanligt fenomen som nu drabbade båda hundarna. Jag såg glimten i ögonen på dem båda två och jag log tillbaka mot dem. Det är var kul! På väg tillbaka analyserade jag lite, funderade över om just de här två hundindividerna triggades väldigt av varandra. Om det är något i deras dynamik som gör det. Något alldeles extra. Stunden på fältet tillsammans med de två hundarna gav en i det närmste euforisk känsla. För oss alla tre. Teamwork när det är som bäst helt enkelt. Träningspass som det här överväger allt jobb det innebär att lotsa en hel flock med hundar genom dagarna. Resan som är mödan värd och allt det där. Betalningen. En halvtimme att leva på länge.

De sju underverken har varit ute en stund i dag med. I kylan. Jag tänkte vi skulle gå en liten miniutflykt i den vildvuxna slottsträdgården där alla perenner hänger ohyfsade och nedvissnade. Men vi kom inte så långt från trappen. Det finns fortfarande så mycket att upptäcka i små valpars värld att äventyret var alldeles tillräckligt fem meter från husväggen. Jag förmodar att vi tillsammans kommer att utforska lite mer yta för varje utevistelse. Det gör nog gott att vidga vyerna i små doser och ta in varje del av världen lite i taget så vi skyndar långsamt. På eftermiddagen, efter några timmars sömn, fick de besök på köksgolvet och visade sig från sin allra vildaste och bitigaste sida. Jag undrar om jag kan meddela valpköparna att vi inte har några valpar att leverera men att de istället kommer erbjudas var sin Piraya? Efter att ha bitit av sig de värsta och brottats med syskonen och den gula valpen var de lagom trötta för kloklippning. Dåsiga valpar fogar sig lätt och kloklippningen gick lugnt, snabbt och fint. Till och med den vildaste pirayan, hon som brukar protestera mot det mesta låg lugnt och tryggt på rygg i min famn. Förmodligen har mamma Vis fostran de senaste dagarna gett ett kvarvarande resultat. Det är lätt att ta över när någon lagt grunden tänkte jag och tittade den lilla pirayan i ögonen och viskade förtroligt att det nog minsann ska bli hund av henne med en vacker dag. Vi ska bara ta oss ur pirayastadiet först. Utrusta oss med tid och tålamod och lita till processen.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top