Ever tried. Ever failed. NO MATTER. Try again. Fail again. FAIL BETTER” – Samuel Beckett

Underbart galet, efterlängtat solljus idag! Om man eventuellt vaknade på ett något sämre humör idag var det snabbt åtgärdat så fort blicken svepte ut genom köksfönstret. En klar himmel bakom det mörka och en aning om begynnande soluppgång. Inte ens det faktum att dagen mestadels skulle spenderas inomhus med bokslut och femårskalas kunde få mig det minsta nedstämd. Femårs kalas bli jag väl inte nedstämd av överhuvudtaget oavsett väder, snarare tvärtom men bokslut kan ha den effekten. Men idag var det inga bekymmer. Nu är det verkligen på riktigt, ljuset ÄR på väg tillbaka, våren kommer att komma igen, det massiva mörkret är avklarat. Tänk att jag genomled även i år. Utan att ens lida. Fast det är dags att ljuset kommer nu innan rastlösheten kryper allt för nära inpå. Allt är på väg igen, allt det goda, ljusa och vackra ligger där framför oss. Pånyttfödelse!

Bruna Mer tittar nöjt på mig när jag slår mig ner med datorn vid köksön och rullar sedan ihop sig i biabädden han har under bänkskivan vid mina fötter. Han tycker om när jag sätter mig där, när jag blir stilla så han vet var han har mig. Jag är väl sällan stilla längre stunder och det tycks bekymra Mer (och ibland även slottsherren) som tycks ha tagit till sin uppgift att ha en övergripande koll på mig och mina förehavanden. Därför passar det honom särskilt bra när jag har längre datorprojekt att fixa så han kan koppla av ordentligt. Jag har förstått först på senare tid hur mycket han verkligen uppskattar de här stunderna, hur han tycker om att vara nära utan att för den sakens skull behöva ligga i knät. När jag nu äntligen begripit detta, jag kan eventuellt vara lite trög emellanåt, har jag köpt en biabädd som precis passar in i facket mellan stolarna så han kan ligga riktigt mjukt. En lurvig fäll har han fått i bädden med. Det är han värd, min följeslagare. Övriga hundar ligger som vanligt utslagna på lite olika håll, de verkar nöjda efter den soliga dagen. Fröken Vi har börjat löpa hon med nu och vi känner oss väldigt nöjda över att tikarna synkroniserar sina löp. Det blir enklare för alla inblandade på så vis. Som vanligt i löptider har ”Lyra the Queen” bestämt sig för den gula labradoren. Han uppvaktas på alla tänkbara sätt och är själv inte sen med att hänga på, barska cockerdamer eller söta labradortjejer tycks duga precis lika bra för honom. Slottsherren, jag och Mer suckar lite tröstlöst och försöker få Lyra att förstå hur charmig och absolut ”rätt” den bruna cockern är men helt utan resultat. Det är den gule labben som gäller. Lakrits skiter i vilket, jag tror han är lite konflikträdd och varken vill stöta sig med Mer, den uppvaktade gule labradoren eller den småbitska cockerdrottningen. Fröken Vi och Rota-Skrota fortsätter leka med bollen i snöre, totalt oförstående om det som pågår runt i kring dem. Förståndigt tänker jag. Lek är allt mycket bättre än allvar.

Hur går det nu då med mitt nya mer strukturerade liv? Det som ska innebära ett visst mått av mer allvar. Det har faktiskt inte gått helt åt helvete än utan smått otroligt nog har det gått åt rätt håll. Rejält. Banne mig om inte distanskursen i mental träning påverkat mig åt rätt håll i precis rätt läge. Jag har inte hållit hundarnas träningsschema till punkt och pricka. Men nästan. Lite frihet måste jag väl ändå få behålla? Men det har helt klart hjälpt mig till en bättre struktur i både träning och vardag. Jag vill inte ha helt inrutade dagar men jag vill ha dem så pass inrutade att jag klarar att hålla fokus på ett område i taget och göra klart det jag påbörjat. Långsiktigt hoppas jag finna en struktur som ger ett flow i det jag gör. Då särskilt hundträningen. Fast det tar tid att ruta in nya vanor och får väl göra det tänker jag. Jag läste i en forskningsrapport nyss att det brukar ta emellan tre och sex veckor för en människa att bryta ett invant mönster och förändra en vana. Troligen gäller ungefär detsamma för hundar. Så det kommer att ta ett tag innan jag ser ordentligt resultat av träningsschemat och rutinerna i vardagarna. Men jag vet att det går för jag har ändrat vanor förut. Bland annat så började jag för några år sedan med tydliga morgonrutiner där bland annat ett litet gymnastikprogram ingår. Det är så invant nu att det går rutin. Det blir verkligen av. Samma sak med en så enkel sak som mina tänder. Tandläkaren uppmanade mig att göra rent mellan tänderna med en sådan där tandtrådsbygel för några år sedan. I början var det krångligt, ovant och obekvämt samtidigt, men jag härdade ut. Nu kan jag knappt somna på kvällarna om tandbyglarna är slut. Det har blivit en så god vana att jag verkligen saknar den om den inte blir av. Nu är tanken att jag ska försöka skapa lite fler lika goda och tydliga vanor. Måndagsrutinen enligt almanackan med den nya strukturen innebär bokföring och administration. Jag har hållit hårt på det sedan nyår nu och fortsätter imorgon så det borde väl snart ha blivit en god vana med ett visst flow?