Face your fears
Det har snöade lite igår igen. Arbetsdagen delades med tio retrievrar jämnt fördelade under dagen. Lyra är gick in i höglöp och den svarta unghunden gjorde sitt andra pass i vänstertecken. Utan högersnurr den här gången. Och jag har ändrade mig igen. Ungefär så skulle man kunna sammanfatta gårdagen i korta drag.
Jag brukar säga att man inte bör vara sämre än att man kan ändra sig och själv är jag något av en mästare på att ombestämma mig som det heter på dansk. Så jag ändrade mig igen. Fast egentligen var det unghunden som fattade beslutet och ändrade åt mig. Under den första introduktionen av vänstertecken fick hon mig tydligt att förstå att jag verkligen ska pröva olika kommandon för höger och vänster den här gången. Jag kan inte helt sätta fingret på vad det var, det är svårt att göra det med känslor, men något i vår kommunikation gjorde det klart för mig att det skulle passa bättre med två olika kommandon än samma tillsammasn med henne. Sedan ska man ju ”Face your fears” som det heter och det kanske är dags för mig att göra det i det här sammanhanget. Våga utmana min något röriga sida och se till att lyckas hålla isär de olika kommandon. Jag ska ge det en ordentlig chans och träna målmedvetet mot att lyckas. Efteråt får jag utvärdera och se om jag tycker det varit mödan värt. Under gårdagens träningspass stötte jag inte på några problem i alla fall, men å andra sidan tränade vi enbart på vänstertecken så risken att jag skulle säga fel får väl anses varit minimal. Jag har tydlig en plan för hur jag ska minimera risken för felsägningar i framtiden också och jag hoppas att den ska hålla även när nerverna slår till. Tiden och träningen får utvisa.
När jag ändå var igång och funderade i banor likt ”Face your fears” har jag också bestämt mig för att ta tag i ett projekt som jag länge funderat över. Jag har insett att rätt tid för det troligen aldrig kommer att dyka upp så ska jag göra det får jag ta tjuren vid hornen och ta tag i det. Det är förmodligen lika lite rätt tid någon annan gång som nu så därför får det bli nu. Det kommer att bli ett projekt av typen långtidsprojekt och det kommer att ta en del tid i anspråk men efter ett kort samtal med en mentor nu är i alla fall första steget är taget och tankarna går på högvarv. Jag ser med spänning och en viss bävan fram emot projektet då det innebär att jag kommer att behöva kliva ut ur min ”comfortzon” en del. Ingen minns en fegis eller hur var det nu?
