Fast & Furios

Så fort det blir vanor ändå. De är så duktiga med sin trattar hundarna. Under våren har vi haft fyra olika hundar i tratt i olika perioder på grund av skador och operationer och det har sett ungefär likadant ut för varje hund. Med tratten. Lite avvaktande första dagen i tratten. Det sammanfaller förstås med att ingreppen eller skadan var helt nygjort så det kanske inte ens var tratten som gjorde dem avvaktande. Andra dagen har de vart bekvämare i tratten men ändå behövt blir av med den för att kunna gå på toa och för att äta. Men från dag tre har tratten varit som bortglömd och mer eller mindre betraktats som en naturlig förlängning av kroppen. Den har inte i vägen för dem längre men det har den däremot för mig. Efter det äter de med tratten, sover med tratten, går på toa med tratten om jag inte hunnit ta av den, och leker med tratten på. Det fungerar till och med att tugga ben med tratten på. När de fått vara utan den ett tag och den ska på igen kommer de så käckt och sträcker fram huvudet så jag får den på plats och kan spänna fast halsbandet. Den goda vanan har fått lite hjälp på traven av att jag gett den en liten godis varje gång tratten tagits på i inledningen. Samma med deras mediciner, lite god mjukmat eller en ostkiva i samband med tablettutdelningen gör underverk och hela situationen blir åt det positiva och trevliga hållet.

Pal har som den enda av den också lyckats få av sig sin tratt genom att öppna alla plastspännen. Själv. Fråga mig inte hur det gick till men när jag kom in låg tratten utvikt och uppknäppt på golvet, så där som trattarna är i butiken innan man satt ihop dem. Jag letade som besatt efter hans halsband som verkligen var borta och hann till och med börja oroa mig för att han hade ätit upp det. Det hade han inte för det satt kvar runt halsen visade det sig. Obegripligt hur han fick till det. Idag lyckades han vika tratten dubbel så han såg ut som en skrynklig Shar pei i ansiktet när den invika plastkanten tryckte mot huden i pannan när jag kom in. Den här gången var jag tvungen att knäppa upp tratten på plats och lirka loss den för halsbanden var dolt och vrängt inne i den dubbelvikta tratten. Otrolig kvalitet på trattarna måste jag säga, att de klarar behandlingen utan att spricka. Nu vågar jag inte ha halsbandet i tratten när jag lämnar honom för jag är rädd han ska strypa sig. Det är skönt med hans avslappnade inställning till tratten men det går lite till överdrift nu tycker jag.

Pal och jag har kunnat träna lite trots trattillvaron, han är inte sjuk eller skadad på något allvarligt sätt men han får inte riva upp det irriterade såret vid ögat. Men gräsmatteapportering går bra, där inget ris eller pinnar riskerar att riva. Så jag har kört lite teckenträning och drillning fram och tillbaka emellan apporter med olika dirigeringstecken. Han tycker det är så kul! Jag med såklart. Han koncentrerar sig så djupt och är så snabb att han lägger sig ner i stoppen. Där har jag möjligen ett litet bekymmer. För att förklara det mer ordentligt så är det inte jag som tycker han ska lägga sig ner, jag vill helst att han står upp men han själv väljer att slänga sig i backen. För övrigt kan han inte ens ett liggkommando egentligen för det är inget jag lär mina hundar. Så det handlar alltså inte om att han prövar och bjuder på olika inlärda beteenden. Inga som jag lärt honom i alla fall. Läggandet kommer ändå. Han är galet snabb och explosiv i allt han gör så det är väl inte direkt oväntat i och för sig. Det kommer liksom på köpet till den höga intensiteten. Kan det vara en bonus kanske?