Fem myror är fler än fyra elefanter
Wirre är som en liten farbror. En liten farbrorhund som jagar flugor med uthållighet. Han är ju ganska vild annars men inte är han förföljer och övervakar flugor, då är det koncentration och fokus som gäller. Och ett noga förföljande av flugornas rörelser i rummet. Jag ser de runda professors glasögonen han inte har på honom och den eftertänksamma blicken. Han har det i sig, beslutsamheten och envisheten. Tålamodet.
Jag sitter i kvällssolen på altanen och skriver. Vill inte gå in så länge solen skiner. Sommaren måste tas tillvara. Juni kommer inte igen förrän nästa år och även om tiden går fort är det hutlöst långt dit. Så jag sitter på altanen i solen och blåsten med en extra tröja, rabarberpaj och varmt chokladte som nyss var hett. Det svalnar lite i snabbaste laget av vinden. Det blåser lite överkant med men fördelen med det är att det blir garanterat fritt från mygg och knott och andra som flyger runt och landar på mig. Jag ser inte mycket annat som flyger heller, mer än kråkfamiljen som roar sig med en kvällsflygning i solnedgången. De två ungarna och föräldrarna.
Andra djur som inte flyger är det däremot gott om. Slottsherren såg en en älgko med ny kalv i mossen för några dagar sedan och idag gick han hundarna på en vildsvinsfamilj. Fast snarare var det kultingarna som gick på slottsherren och hundarna för de fortsatte nyfiket fram mot dem och stannade inte förrän de var tio meter i från. Suggan höll sig en bit bakom kultingarna som tur var. En fem, sex halvstora kultingar. Minst. Att möta vildsvin är inte särskilt uppskattat alls av oss och det är på det hela taget sällan vi gör det men den senaste tiden har vi faktiskt stött på dem flera gånger. Det är något med försommaren. Själv gick jag på två bråkande ekorrar tillsammans med mina hundar. Betydligt mer oförargliga förstås men retligt lockande(för hundarna) när de tjattrande slogs och for upp och ner längs och emellan trädstammarna. Vi har aldrig hamnat mitt i ett ekorrbråk förut, det verkade både intensivt och allvarligt och jag kan inte låta bli att undra hur det slutade. Och vad upprinnelsen till bråket var. Mitt på dagen travade en rävhona förbi på grusvägen utanför slottet med. I avslappnad mellantrav fortsatte hon oberörd vägen fram som det var det mest naturliga och vanliga att rävar travar synligt längs grusvägar i solen mitt på dagen. Det kanske det är? Förresten vet jag inte om det var en hona jag bara antar det för hon var rätt mager och urfälld. Så där som tikar blir när de gett di och vårdat i flera veckors tid. En annan dag tändes viltvarningsskylten vid överången på landsvägen en bit bort. Vi vet vad det kan betyda så vi saktar in, såklart, den här gången satt det en liten rävunge och lekte i vägkanten. Gulligt! Vilt som vilt tänker säkert viltkameran men det var inte riktigt vad vi väntat. Man tänker mer en stor galt, en älg eller en hel grupp hjortar när skylten lyser
Är det inte vilda djur så är de tama, eller halvtama. En till katt ha flyttat in. Det finns väl en hel del hemlösa katter förmodar jag men jag undrar lite över varför de dyker upp hos oss och varför just nu. Har slumpen gjort att inga andra hemlösa katter tagit vägarna förbi här tidigare eller är det någon i närheten fast ändå en bit bort som lämnat sina skygga katter i sticket? Inte vet jag men de verkar inte vara efterlysta i alla fall. Ingen verkar sakna dem. Den här är svart. Och välkommen.
