För mig och för ändamålet
Jag har världens goaste valp. Troligen är jag inte ensam om det för förmodligen har alla som har valp världens goaste valp. Så det finns nog väldigt många världens goaste valpar för det är väl så det ska vara. Fast oavsett det så är nog faktiskt min valp den allra goaste.
Jag undrar om det finns någon regel för tiden det tar att knyta an till en valp, om det händer efter ett visst antal dagar tillsammans eller ett visst antal ögonkontakter kanske? Om naturen ordnat att det sker vid en viss tidpunkt och vad är det i så fall som avgör? Hundvalpar är otroligt söta i människoögon, det har naturen ordnat med tydlig avsikt. Vi ska ta oss an dem helt enkelt. Men visst finns det skillnader. En del valpar ”fastnar” man för direkt medan det tar lite mer tid med en del andra, och dessutom finns det (märkligt nog) människor som inte fastnar för valpar alls. Jag undrar om de människorna är så upptagna med annat att de inte hinner se valparna eller om de har utvecklat en motståndskraft för att inte låta sig påverkas av dem? Eller om de bara låtsats inte bry sig. Sådant där kan man filosofera runt om man vill eller så kan man bara låta det vara precis som det är. Själv anser jag mig rätt immun mot valpar eftersom jag träffar rätt många av dem rätt ofta men jag går inte helt obemärkt förbi dem det gör jag inte. Jag trodde mig vara immun i alla fall, men så var det visst inte för Tweed har klivit rakt in med buller och bång. Känslomässigt. Det kunde jag väl ändå räknat ut?
Tweed är som sagt förmodligen världens goaste valp. Han är av den lite försiktigare mer kontaktsökande sorten. Han väljer oss och håller sig nära och det smälter mig. Jag gillar den hundpersonligheten lite extra. Den passar mig och mitt ändamål. Sådant kan byggas fram efterhand med för all del, som med Lass, men jag gillar när det finns där från början, när valpen väljer mig och inte är så där självständigt stark. Det kan verkligen vara olika med det. Den samarbetsvilliga personligheten är väl rätt typisk för retriever och spanielvalpar, i alla fall de av jagande typ men det finns verkligen oändligt stora skillnader där med. Jag har prövat några av dem och har haft valpar som hållit sig nära mig och andra som varit sig själva bäst nog och rumpat iväg långa sträckor och klarat sig lite väl bra utan mig. Med dem har jag fått ”slita” för samarbetet på ett annat sätt och många gånger har jag tvivlat på min förmåga som hundtränare och funderat över vad jag gjort för fel. Men det tvivlet lägger sig omgående när jag får en valp av den andra sorten, en sådan som Tweed till exempel. Med sådana som Tweed är det du & jag från första stund och ganska enkelt att vara hundförare. Bra för hundtränarsjälvförtroendet. Fast jag är fullt medveten om att det till viss del beror på att han kanske inte är så mentalt stark som några av mina tidigare mer självständiga valpar varit. Han har en mjukare kanske lite känslig framtoning. Det är å andra sidan önskvärt och funktionellt för det arbetet vi ska syssla med. Jakten. För det behöver jag inte riktigt en hund med bra tjänstehundsmentalitet, jag behöver en hund med en bra jakthundsmentalitet,med mer specifika egenskaper och med stor samarbetsvilja.
Jag tänker på det ibland när det pratas om mentalitet och valpar. När det premieras och lyfts fram att småvalpar är totalt orädda och inte visar rädsla eller försiktighet inför någonting. Alla verkar vilja ha den tuffaste, modigaste och mest orädda valpen. Jag undrar om man riktigt vet vad man önskar. Självklart är det viktigt med en bra mentalitet utan rädslor, det vill vi att alla hundar ska ha. Men frågan är vad en bra mentalitet för en retriever och spaniel egentligen är och vad skillnaden emellan en stark mentalitet och en funktionell mentalitet är. För ändamålet och dig som hundförare.
