Forever young, I want to be forever young
Man gör sina sysslor. Ser månen genom fönstret, sätter benen över sängkanten och sänder en tacksamhetens tanke för möjligheten. Älskar det vanliga. Säger godmorgon till hundarna. Släpper in, släpper ut, pysslar om. Äggen i kastrullen på spisen, knappar på morgonradion och vattenkokaren, tar vägen om badrummet och rullar ut yogamattan framför kaminen. Det korta morgongymnastikpasset går som regel lätt och ledigt. På rutin. Men inte idag. Är tisdag den tröttaste dagen? Motvillig kropp strävar emot och pannbenet vill ge efter. Strävsamt tar jag mig igenom, rullar ihop mattan och häller upp dagens första kopp te. Ett av de kinesiska.
Knappar igång datorn, Väljer ett poddavsnitt jag lyssnat på förut och hör de behagliga rösterna resonerar i bakgrunden. Snappar upp ett stycke här och var och låter tankarna flyta iväg mot hundträning och mitt vanliga vardagliga jobb. Såg det sista av Carina Bergfeldts dokumentär ”6 dagar kvar att leva” igår kväll. Nu behöver jag distans och definitiv något enklare än dödstraff och krig att tänka på. För krigar gör de på fler håll med nu. Iran bombas, ayatollan är död och jag undrar vad det ska bli. Hundträning tänker jag, hundträning är vad det ska bli för att styra om tankarna, och kroppen rätt. Ut i naturen och trampa fram längs kända stigar med fågelsång i öronen, hundarna, ett knippe dummy och vårljus himmel. För ljuset finns ändå, gott om det att släppa in, omfamna och låta mig fyllas av.
Besta blir så glad när vi ska gå ut. Jämfota studsaren Besta. Glad, käck och okomplicerad. Följer det dessutom med nåra godbitar i min jackficka är livet ännu mer på topp. Hon slutar aldrig hoppas på något ätbart. Sjukt fixerad vid mat. Visst är hon labrador men det är något alldeles extra med hennes förhållande till mat. Jag undrar om det har lite med ”svälten” hon upplevde som riktigt liten magsjuk valp som bara fick matas med matsked några gånger per dygn? Om det kan ha satt sina spår. Helt totalt galen i mat är hon väl inte förstås men hon har ett betydligt starkare ”food drive” än våra andra hundar. Så där så att stressen ligger nära och eventuella godbitar kommer emellan henne och mig och påverkar i negativ riktning istället för tvärsom.
Ett säkert vårtecken här är att Lyra börjat löpa. Bra att får det gjort tänker jag och undrar om Lass kommer hänga på den här gången. Det gjorde hon inte när Lyra löpte i höstat fast det var ett år sedan hon löpte sist. Lass alltså. Nu är det ett och ett halvt. Jag väntar förgäves på den där mognaden som ska dyka upp efter tredje löpte. men eftersom hon fortfarande bara löpt en gång i sitt liv har jag släppt det. Nu har hon hunnit bli två och ett halvt år och mognaden har uppenbart skett utan löp. Hon ”uppför” sig bättre nu, beter sig mer vuxet och moget. Så mogen en cocker nu blir och det väl just det som är charmen med dem tänker jag. Det evigt unga.
