Fugl á flugi sér meira en maður á fjalli.

Jag begriper inte hur fort gräs kan växa. Hur fort det kan gå från kalt och bart till lummigt och grönt. Jag misstänker att regnet i förra veckan och de senaste dagarnas värme hjälpte det gröna lite extra på traven. Från inget till allt. Ungefär som Pal i träningen — lugn, stilla väntan och sedan en mindre explosion.

Vädret idag har varit sagolikt hela dagen. Det började redan på morgonen när solljuset silades in mellan de nyutsprungna ljusgröna bladen i de stora ekarnas kronor och sedan fortsatte det. Magiskt.

På morgonens första promenad tryckte vi, av misstag, ut en älgko ur ett parti med ljusgröna småbjörkar. Älgen tog ett skutt ut ur buskaget, stannade och såg sig om och travade sedan iväg med bestämda steg över det nysådda fältet.

Situationen var lite märklig. Jag hann tänka: älgko. Älgko utan kalv. Älgko utan mage. Kviga. Extremt stor fjolårskalv. Älgtjur utan horn. Inget verkade stämma riktigt. Jag bestämde mig för smal älgko men undrade varför hon inte hade någon kalv. Hade hon haft en hade hon aldrig lämnat den i buskaget, tänker jag, och hon hade inte varit så vänligt inställd till oss som hon var.

Jag tittade på kon en stund medan hon travade bortåt, sedan vände vi och gick. Då såg vi den. Älgkalven. Men den stämde inte heller, för den var inte rödbrun som de brukar vara och lite större än den borde vara, men framför allt alldeles för liten för att vara en fjolårskalv. Kalven sprang i motsatt riktning men varken ko eller kalv verkade upprörda över det. Förvånande.

Hemma runt slottet är det kråkungar igen och ett himla liv. Jösses vad kråkföräldrarna har att stå i. Kråkungar verkar nästan mer krävande än hackspettsungar tycker jag, och hackspettsungar verkar ändå göra sitt bästa för att slita ut sina föräldrar. I jämförelse med dem tycker jag min cockervalp är förhållandevis beskedlig.

Till och med Lyra verkar tycka det, om valpen, för han har inte åkt på stryk än. Otroligt nog måste jag säga, för han är intensiv och det brukar inte gå hem hos cockerdrottningen. Fast hon är äldre nu förstås, har rundats av lite i kanterna och verkar inte bry sig om valpslynglar så mycket längre. Drottningkronan hänger liksom lite på sned numera, hållningen är inte riktigt lika stolt och åsikterna inte lika starka.

Men valpen lär nog få veta hut en dag i alla fall, det brukar alltid sluta så. Eller börja rättare sagt, för det är nog mer startskottet till början av Lyras relation till varje valp. Hon sätter dem på plats och efter det kan de umgås.Jag kanske borde ta efter henne där? Följa hennes exempel, för hon får sannerligen som hon vill efter den starten. Avundsvärt.

En av våra hönor har lagt sig att ruva med. Vi hade bestämt sagt inga fler kycklingar. Det har hittills bara blivit tuppkycklingar av våra kycklingar — varför blir det så? Och vi behöver inte fler tuppar. Vi behöver inte fler hönor heller egentligen, men däremot äter vi mycket ägg. Vi var mcyket bestämda på punkten, eniga: inga fler kycklingar. Ändå låter vi henne ligga kvar. För vi har inte hjärta att köra bort henne när hon ligger där beslutsam och övertygad om att bidra med en kull nya dunbollar till världen. Hur kan man säga nej? Och vad gör väl några tuppar mer eller mindre.

Med valpen i släptåg kikade jag lite på henne där hon ligger i hinken på ägghögen innan jag drog loss ett gäng rabarber från odlingen och gick in för att baka en paj. Det gäller att passa på och att unna sig när det finns spröda, syrliga rabarber. In med pajen i ugnen medan valpen slocknade på köksgolvet och jag tog fram grejer för att göra vaniljsås att ha till.

Man oroar sig så mycket, tänker jag, för onödiga saker, som att vaniljsåsen ska skära sig till exempel. Jag vet inte hur många omgångar vaniljsås jag gjort i mitt liv, i början med mormor tätt intill kastrullen, redo med extra visp och uppmaningen att vispa heeela tiden så den inte skär sig, och dra kastrullen från spisen vid första synliga bubblan.

Sedan har jag fortsatt vispa, satt såsen i vattenbad och vispat hela vägen tills den svalnat för att den inte ska skära sig och jobbet bli ogjort, herregud vad jag vispat. Hela mitt li har jag vispat. Väldigt noga med bara äggulor har jag varit med, absolut ingen äggvita i, för det var viktigt för att vaniljsåsen skulle bli rätt.

Någonstans efter vägen i vaniljsåskokandet glömde jag att vispa och en annan gång tog ett barn ett helt ägg i stället för bara en gula, och det blev vaniljsås i alla fall. Nu kör jag alltid helt ägg i såsen och jag vispar inte hysteriskt längre, och det kan få bubbla både två och tre gånger innan jag tar kastrullen från spisen, och inte vispar jag medan såsen svalnar heller.

Inte en enda gång har det hänt att den skurit sig. Jag känner mig nästan lite lurad på det. På allt det där vispandet och delandet på gula och vita med kladdig äggvita rinnande ner mellan fingrarna. I onödan.

Tänk så mycket man bekymrar sig för helt i onödan ändå.