Gå ofta hem till din vän, för en oanvänd stig växer snart igen.
Valpen äter frukost medan jag väljer att vakna långsamt tillsammans med ljuset idag. Så ljust det nu en är disig novembermorgon. Dimmigt, disigt och vackert för just nu klär naturen i grått. Ekarna började släppa sin löv tillsammans med vårt enda äppleträd för ett par dagar sedan och nu har vår gårdsplan av grus förvandlats till en rostfärgad lövmatta. Hela trädgården är vissen. dämpad och ovårdad. Njutningsfull och kravlös.
I helgen är det mästerskapshelg. Både retrievermästerskap och cocker respektive springermästerskap här i Västra avdelningen. Själva har vi varit på andjakt, inte fy skam det heller även om jag gärna hade följt mästerskapen på plats. Särskilt cockrarna som gick idag men det får vänta till ett annat år. Jag har fått ta del av några intressanta reflektioner av några av dem som varit där som publik eller startande så jag har liet att fundera över ändå. Vad gäller andjaktsdagen så var den fantastiskt fin, det blir gärna det tillsammans med trevliga människor och duktiga hundar. Och så fick Lakrits äntligen vara med igen. Bara en sådan sak. Fröken Vi gjorde att par av vår säsongs bästa eftersöksarbete på två änder. Så där bra så jag blev alldeles varm i hjärtat och stolt över min hund. Det kändes så gott att de två fåglarna blev bärgade. På eftermiddagen fick unga Besta komma med mig ut som ensam apportör, vi var flera retrieverförare och hundar på plats som backup så det gick bra att göra så idag. Hon fick hämta några lämpliga änder på vatten och ska efter skadade fåglar i strandkanten och jag tycket hon gjorde det riktigt bra även om, såklart, orutinen lyste igenom. Vaken, alert, tyst och nästan stadig så det bådar gott inför nästa jaktsäsong då vi kommer igen med betydligt mycket mer grundträning i bagaget. Hoppas jag. Det är planen i alla fall.
Slottsherren, han som inte gillar valpar, leker med Lass på golvet medan jag står vid diskbänken och tittar på i smyg. Jag tror bestämt han inte riktigt kan låta bli. Lilla Lass koncentrerar sig, försöker förstå hur ”leken” ska utföras och sitter snällt på rumpan och väntar på ”order”. Hon är rätt skärpt den lilla valpen tycker jag. Snappar upp fort och är snabb med att räkna ut alternativa lösningar. Det sista tycker jag inte är så bra egentligen och jag kommer nog att få jobba med det en del är jag rädd. För ett para dagar sedan talade hon om att mössen flyttad in i motorrummet i bobilen igen och att det var något so inte skulle vara i den lilla vattenkannan. Vi följde upp det och visst stämde det. En mus, eller kanske två, hade påbörjat bobygge innanför grillen på bilen och sorgligt nig hade en liten kungsfågel ramlat i vattenkannan och drunknat. man gör verkligen skäl i att lyssna på hundarna, även de allra minsta tänker jag och grämer mig över att jag inte kikade ner i vattenkannan första gången hon visade intresse för den för då hade jag kanske kunnat rädda den lilla fågeln. Vi har inte lika generösa tankar om mössen så deras bo plockades bort per omgående och så har slottsherren fyllt bobilen med enris. Hädanefter ska jag också vara alldeles extra uppmärksam på vad Lass säger så vi inte missar något. Hon fick förövrigt mingla lite på jakten idag. Komma ut och känna lite på atmosfären men det stod tidigt klart att hon inte är redo för minglande än för hon minglade bort sig totalt och glömde både mig och vart hon hörde hemma. Fortsättningsvis fortsätter vi på den inslagna vägen med små enskilda störningsfria rastningsrundor till dess att relationen är mer etablerad och mitt värde högre. Jag har en del att jobba på där med.
Ps Blogginläggets rubrik är ett Isländskt ordspråk. Ds
