Godmorgon världen
Måste man ändå inte beundra mördarsniglarna lite grand? För deras avundsvärda anpassningsförmåga och deras envishet när det gäller att ta sig fram. Jag hittade en i en blomlåda under ett av våra fönster i går. Det innebär att den måste sniglat sig rakt upp för väggen. det har jag sett förut i och för sig, men sedan måste den sniglat sig vidare över del lilla fästet från väggen och sedan över den utstickande kanten och ner i lådan. Ytterst målmedvetet. Jag har tidigare bedömt blomlådorna på väggen som snigelsäkra men nu får jag ändra uppfattning om det. Det finns en annan möjlighet med när jag tänker efter. Den att snigeln redan funnits i plantorna eller jorden jag placerade i blomlådan men jag tror inte riktigt det. Jag borde sett den och om inte så borde den definitivt hunnit äta upp mer av blommorna än vad den gjort. Om den vistats dör hela tiden menar jag. Annars är det inte så många mördarsniglar som det brukar i slottsträdgården i år. Torkan förmodar jag. Skönt.
Wirre växer och växer. Det är något smått hysteriskt över det. Slottsherren och jag tittar lite förfärat på honom och jag slår vad om att han vuxit tio centimeter bara över natten. Han älskar att leka med Lass men hon är inte riktigt lika förtjust längre. han är för stor och för stark och hon tar i allt vad hon kan med alla sina elva kilo men det räcker inte till. I bästa fall slokar han med öronen en stund men mer än så blir det inte. Självförtroendet är det inget fel på, men han passar sig för Lyra. Henne retar man inte ostraffat det har han lärt sig, man viker undan blicken och går prydligt och försiktigt förbi med svansen hängandes rakt ner, inget annat. Det fanns en period när han inte ville vara i samma rum som henne, när han kikade runt hörnet på dörrsmygen innan han bestämde sig för om det var klokast att stanna kvar. Hon har den inverkan på valpar och unghundar i flocken, de tuktas under herrans(hennes) förmaning och får lära sig veta hut i tidig ålder. Uppför man sig inte får man däng så är det bara. Lite gammaldags i sina metoder är hon allt men det funkar. Jag tänker att det behövs fler tikar som Lyra, fler hundar som Lyra oavsett kön. Sådan som sätter gränser. Men framför allt tänker jag att det behövs fler hundägare som gör det. Som förmår att sätta stopp och gränser för sina valpar när de är små så de har något att förhålla sig till när de blir större. För allt blir så mycket lättare senare om hunden vet vad ett nej är och gränsen är nådd.
Jag körde en ”Happy hour” igår igen. Bösta timmen på dagen. Den går till så att jag tar Pal och ett gäng apporter med mig ut för lite träning. Det är så vansinnigt kul att jag inte riktigt kan begripa det. Jag har ju tränat rätt många hundar vid det här laget och jag jobbar med hundar nästan hela dagarna men ändå är det galet kul när jag tränar mina egna hundar. Jag har inte brist på motivation, jag har däremot brist på tid. Särskilt träning med Pal är rolig, den kommunikationen vi har, hans höga arbetsmoral i kombination med det unga ännu oförstörda. Bästa tiden. Efter min och Pals happy hour hade jag en ”Happy half hour” med Besta med. Jag var inne i ett flow med Pal som jag kunde spilla rakt över till hennes träning. Synnerligen lyckat. Hon kan så mycket och vill så gärna när hon är i rätt mood. Jag måste verkligen försöka ta tillvara på det. Vara glad tålmodig i balans och absolut inte FRUSTRERAD för den känslan hos mig kan inte hon hantera. Tennisbollar gör susen med, hon älskar tennisbollar och efter några snabba bollbyten är hon riktigt på hugget. Det ska jag också ta tillvara på mer än vad jag gjort tidigare. I övrigt är jag rätt duktig nu, på att verkligen träna på det vi inte är bra på. Inga genvägar. Så vi jobbar lekfullt men kravfyllt vidare med dirigeringstecken som helt klart är vår största svaghet. Efter som det tidigare konstaterats att inte är omöjligt ställer jag ställer jag mina förhoppningar till att kanske lossnar det till sist en dag. Om inte får jag väl använda universalkommandot ”sök” till henne, det kommer man rätt långt med.
Givetvis blev det cockerträning med. Jag tog både tjejerna med på vattenträning vid dammen och de imponerade både två. De kastar sig i, tar sig fram över gungfly och dy, låter sig villigt(nåja) dirigeras nr det behövs och skyndar sig tillbaka. Grymt effektiva simmare är de båda två med, jösses vad det går undan. Jag pendlar som vanligt lite, jag har en tendens att alltid göra det. I know. Växlar emellan att tänka att jag inte ska hålla p med spaniels utan fokusera enbart på retriever och att verkligen gå ”all in” med spaniels. Det är tiden det handlar om igen tänker jag. Bristen på den. Men eftersom jag vill träna och jaga både med spaniel och retriever får jag prioritera om tiden lite. Ta mig tid helt enkelt, välja bort något för att öppna upp för andra möjligheter.
Alltid dessa val, prioriteringar och beslut. Ett minne dör upp på facebook idag. Tolv år sedan stod det och som vanligt är tiden svår att greppa. Så nyss och tolv jättemånga sedan. Lång tid. Just det här minnet kändes faktiskt längesedan på riktigt. Ett annat liv nästan. Så mycket vatten under broarna sedan dess. Samtidigt så närvarande och så tydligt. Minnen för livet och vänner för livet men så mycket kontakt har vi inte längre tyvärr. De flesta är kvar inom området hund vad jag vet. Med retriever på ett eller annat sätt men alla har inte golden längre. Hundarna på bilden, så kul att se dem och minnas, många bra golden på en och samma plats. Nostalgi. Linjerna i hundarna på fotot lever kvar i många av de golden som med framgång syns på jakter, jaktprov och workingtest idag. Mycket vatten har runnit sedan dess som sagt och att det känns rätt längesedan tror jag för min del beror på utvecklingen sedan dess. Lite grand på det personliga planet men mest på hundträningsplanet. Min uppfattning är att det skett en enorm utveckling sedan dess. Tränings och tävlingsformerna har vässats och spetsats till och hundar och förare med dem. Jag gillar utveckling och förändring och vill inte var en bakåtsträvare men det finns delar i det nya jag inte riktigt uppskattar. Pressen som läggs på hundarna bland annat. Tävlingsfixeringen. Att vi går alltmer från jaktprov mot tävling. De höjda prestationskraven, de höga förväntningarna och kraven på unga hundar, precisionen i utförandet som tar oss allt längre från det jaktligt funktionella och inte tillåter hunden göra det den har egenskaper till och bra på. Sådana saker bland annat. Mycket är bra med förstås, bland annat har både hundar och förare blivit bättre på mycket. Frågan är bara på bekostnad av vad? För visst kostar det någpnstans, det gör det alltid. Det var fina tider då för tolv år sedan och det är fina tider nu, absolut, men jag tror det skulle vara fint att stanna upp lite, tänka till och fundera över i vilken riktning vi vill att utvecklingen med retrievern som apportör och jakthund ska fortsätta vidare. Att värna lite mer om egenskaper än tävlingsresultat kanske kan vara en väg?
