Han ligger inte långt efter
Bengnagarkompisar. Wirre och Lillie får var sitt tuggben efter frukosten. Wirre behöver gnaga för att få ett par mjölktänder att lossna och lille mest för att hon har haft tråkigt i tratt så länge och behöver muntras upp. Wirre tycker det är viktigt att gnaga tillsammans och ligger så tätt intill Lille han kan på fällen. Så där så det nästan blir att de gnager på samma ben. Lillie verkar inte misstycka så de ligger där och tandemgnager medan jag äter min frukost.
Härom dagen var det uppstart för en av sommaren valpgrupper och jag fick möta tre av sex deltagarna på varsin första enskild träff. Tre fina valpar i fyra till fem månadersåldern. Valpar är något alldeles extra. Jag slogs, igen, av hur olika valar kan vara fast de är lika och vilken skillnad man kan se i deras personligheter redan i ett tidigt stadie. Det kan väl synas självklart med olikheter bland hundar såklart men här möter jag ändå till nittionio procent hundar ur samma rasgrupp som dessutom genom generationer är avlade med syfte att kunna bli fullgoda apportörer som vuxna. Alltså en ganska specifikt inriktad avel. Därav kanske olikheterna blir lite mer på detaljnivå men de är där likväl. Om man nu kan fånga upp de här olikheterna redan i tidig ålder så tänker jag att man också från chans att anpassa träningen och inlärningen efter dem. Det är det fina med det. Jag slogs också av hur stor Wirre. I storlek alltså. I jämförelse med de andra valparna. Snart grand danois varning på honom. Sedan slogs jag också av, igen, hur det lätt det är att planera träningen av valpen utefter hur hur någon av valpens föräldrar är. Eller hur ens tidigare hundar varit. Hur rädslan för att hamna i samma fällor kan komma att styra träningen av den nya valpen på bekostnad av valpens egna personlighet. Det är bra att veta och känna till saker om föräldrar och släktingar och tidigare hundar men ännu bättre om vapen får vara ett oskrivet blad och helt sin egen individ och tränas efter det. Jag förstår rädslan över att hamna i samma fällor men jag ser begränsningarna det medför. Lite klurigt det där. Det är bra bra med erfarenhet men ibland är det mer bekymmersfritt utan den och det finns tillfällen då jag funderar på om det inte är det är bättre att inget veta.
Sommaren är tillbaka igen. Det är så häftigt med svängningarna. Från gårdagens femton blåsiga grader och regn till dagen vindstilla högsommarväder. Jag tittar på skjortorna jag beställde på nätet som precis levererades. Snygga. Men jag beställde dem i femton graders känsla så det blir inte aktuella just nu. Tunn flanell i hörliga höstfärger inköpta mitt i juli. Det var rea nu, kanske på grund av att färgerna inte var helt somriga, därför slog jag till. Jag beställde en regnkappa jag funderat på länge med, regniga dagar lär komma tillbaka och för mig som jobbar ute hela tiden finns en nödvändighet med praktiska plagg och många byten. Jag inser när jag packar upp den att den att samma jacka måste finnas i två olika gröna färger. Den här var nog inte riktigt ”rätt” grön men ska säkert bli bra ändå. Nästan så jag lite ser fram emot en riktigt regnig sommardag så jag kan använda den.
Lyra är på ovanligt gott humör idag. Delar från mitt andra liv var här för passning några timmar och är det något Lyra vet så år det att små barn sölar en del och tappar ätbara saker på golvet. Dessutom brukar de mata henne med små lightgodisar genom grinden till köket så de små barnen ligger högt upp på hennes lista nu. hela Lyra lever liksom upp och vi sluter nästan genast fundera över det vi fundera över andra dagar när vi undrar om hon mår riktigt bra. Sådana här dagar blir det tydligt att hon troligen mest är lite gammal och mycket bekväm för idag var det då inga sorgsna miner och tung hängande öron. Tvärtom, det var bråttom ut när barnen åkte, galopp över gräsmattan, piruetter över tappade kexsmulor och till och med ett varv över köksgolvet med sopskyffelskaftet i munnen. På Lyra! Knappt så vi trodde våra ögon. En del hundar är mer uttrycksfulla än andra. Lyra är en av dem. Wirre ligger inte så långt efter, han ha en så cool bekymmersfri unghundsattityd där han släntrar kring och undersöker. Han plockar fram spänner och burkar ut köksträdgården, bär matskålar fram och tillbaka emellan rummen och lyfter upp vattenskålarna i bädden. Bland annat. Det sista tycker vi inte är så bra så vi har bytt ut alla vattenskålarna till sådan där fina tunga Mason i keramik. Det hjälper inte. Han bär dem med, skvalpar ut vatten över golvet och lägger dem uppe i kurandasägen. Jag bara fasar för den dagen han släpper en av dem rätt ner i stengolvet. Vi jobbar på en annan lösning nu, en väggmonterad vattenskål eller en som får vara fastgjuten i golvet. Alternativt får han vara utan vatten men det är alltid lite trist med kollektiv bestraffning tänker jag.
