Handle with care
Skursöndag. Som i regnskur inte städning. Det var gott om dem på dagens kurstillfälle. Rikliga var de med. Korta ögonblick av solljus. En ensam blommande lupin och samma höstvisa. Underbart är kort.
Och vad gör väl regnet när man är omgärdad av trevliga människor och lyckliga hundar. Det gör inte så mycket i alla fall men lite gör det allt. För det blev stundtals ordentligt blött och småkallt efter ett tag. Vi hade kunnat ha vantar utan att skämmas. Och långkalsonger. Nu är vi väderhärdade allihop och redo för värre utmaningar men innan vi tar itu med dem lovar väderappen sjutton grader och sol ett par dagar. De ska tas tillvara på bästa sätt.
Efter jobbet egna hundar tillsammans med slottsherren i, hör och häpna, solen. Markeringar i stubbåkrarna med varierade avstånd, terrängskiften och skickordning. Heja heja! Fick möjlighet att styra Besta lite på avstånd eftersom hon hamnade fel i vind vid ett par tillfällen och alla tecken satt utan att hon fastnade. Jag vet inte om det är träningen, åldern eller den vita skrapan men jag får loss henne på första försöket. Hör och häpna här med. Nästan ofattbart. Trägen vinner eller något.
Jag hoppas och tror att utvecklingskurvan fortsätter åt rätt håll och planerar för provstarter för både henne och Pal till våren. Hade tänkt nu i höst, var så sugen på att komma ut och starta på prov men jag får inse mig besegrad. Av tidsbristen och mina prioriteringar. Vi är hundförare på en hel del jakter på hösten. Och går på spanieljakt. Därför är det svårt att hinna med provstarter från slutet av augusti till novembers början. Jag vet ju det. Ändå dras jag med. Vill så mycket. Det är inte bara svårt att lyckas pricka in ett datum med ett passande prov, det är svårt att pricka in tid för förberedande träning under den här perioden med. Det är absolut ingen brådska heller, jag vet ju det med. Mycket bättre att vänta med att starta till dess hunden och vi ordentligt redo tycker jag själv. Men visst dras jag med, av andras framgångar och egna förväntningar, hundsyskonens starter och möjligheten som finns att avancera i provklasserna och det känns ibland som att jag behöver förklara mig inför andra varför jag inte startar. Som att mitt berättigande som hundförare och instruktör bekräftas genom provstarter och tävlingsresultat. Så hårfin den kan vara, gränsen av upplevelsen mellan en lyftande och energigivande aktivitet och en smått påtvingad förväntad prestation. I det diket tänker jag inte hamna. Jag ska, liksom hundarna, drivas av vilja och motivation inför uppgiften och känna att jag har tiden att känna just så.
Jag slåss med de här känslorna en del, den delen som kan vara baksidan av att ha hobbyn som yrke. Men den när alltid väldigt liten ändå. Baksidan Ett lågt pris att betala i jämförelse med vad det ger. Absolut hanterbar. Med rätt mindset en god nattsömn och lite medvetenhet är det inga problem. Handle with care.
