Happiness is a journey, not a destination- Buddha
När min favoritbloggare publicerar ett nytt inlägg blir det lite av en andaktsstund för mig. Jag laddar med chokladte i muggen, rentorkat på diskbänken och nykissad valp innan jag sätter mig tillrätta och lägger hela mi fulla uppmärksamhet på texten. Det är max tre minuters läsning men det är tre heliga minuter. Tänk vad en kort text kan ge mycket tänker jag och hoppar vidare till en annan favorit som också gjort ett nytt inlägg. Kort. Max en minuts läsning här men likväl en fullträff. Inget särskilt egentligen, bara vardagligt fullspäckad. Men sättet hon skriver. Ordens flöde och mellanrummen. Texten snirklande genom dagen.
Tweed somnar vid fötterna, Lyra spyr upp maten på mattan och någon springer farm och tillbaka genom hundluckan. En annan sover tungt. Kvällarna med en hundflock tänker jag och önskar mig inget annat även om det skulle vara skönt att bara rå sig själv en stund. Det sista av kvällsolen lyser in från baksida genom slottets fönster och avslöjar damm och smutsiga golv. Jag känner en liten svag tendens av vilja att börja städa men hejdar mig en stund tills solen bytt vinkel och smutsen inte syns längre. Nackdelen med ett litet slottet med fönster i alla riktningar så man kan se igenom det är väl just det att damm och smutsiga fönster syns väldigt väl. Både på morgonen och kvällen. I övrigt kan jag inte se några nackdelar alls med det, jag gillar att se ut och ha fri sikt i alla vädersträck, jag gillar känslan av att ute blir en del av inne och att det går att öppna tvärdrag. Jag tar dammet och smutsiga golv och flugor och bromsar som flyger in med tvärdraget. Det är det värt.
Lyra är i höglöp nu. Grabbarna jublar och suckar om vartannat. Instinkterna drar i dem och vi sätter stopp. Det är ett tufft liv några dagar. Det är inte särskilt längesedan alls Lyra löpte sist. Men eftersom vi hade en återföreningen emellan tikarna i flocken och labradoren Min på grannstället löpte när hon var här tyckte Lyra det var bäst att säkerställa ordningen genom att börja löpa hon med. Typiskt henne att göra så. Hon har tydligen ensamrätt på löp här, är det några som helst valpar som ska födas till världen på Kopparhult ska det vara hennes säger hon. Sedan är hon inte så noga när det väl gäller det vet vi. Fast det är lite annorlunda nu. Vi har Wirre. Lyra har alltid varit svag för gula labradorhanar, Det är något i deras utstrålning hon faller för. Hon kan tänka sig Wirre på samma sätt som hon kunde tänka sig gula Bäst för några år sedan. Fritt fram liksom. Wirre är inte sen på att nappa på inviten trots att han knappt är torr bakom öronen. Såklart. Vi får passa.
Wirre har för övrigt dragit på sig ett skärsår med. I första skicket ut i ett sökområde sprang han i något vasst. Det ser fint ut och krävde inte veterinärvård men ska lik väl passas och plåstras. Han och några av hans polare är dessutom mästare på att plocka av förband så det blir lite extra pass av den anledning. Tweed ställer gärna upp med inbillad experthjälp. Han är inte riktigt lika effektiv som Lass dock, hade hon varit hemma hade förbandet inte suttit många minuter ifall jag lämnat henne med Wirre. På sitt charmiga och övertygande sätt hade hon givetvis ställt upp och ordnat med sårvård och omplåstring och allmän upplyftande omvårdnad också. Hon är oslagbar på att muntra upp smådeppiga patienter. Bra på att muntra upp i tillvaron överhuvudtaget tycker jag, så där som de alltid glada cockrarna är.
