Helt i onödan
Jag hade en en hel timme fel idag. En feltimme som kändes som ett lätt tryck över bröstet när hjärtat for lite hit och dit medan jag granskade klockan och antalet minuter gpsen sa att det skulle ta innan vi var framme. På minuten tänkte jag. Om jag fixade med parkeringsappen och slottsherren skyndade i förväg skulle han hinna i tid. Det var reservplanen jag förlitade mig till medan hjärtklappningen pågick och pulsen ökade i mitten av centrala Göteborg. För det var där vi försökte ta oss fram bland spårvagnar, arbeten, trafik och snövallar. Människor med förstås, massa vinterklädda bråttommänniskor som tog stora kliva över snövallar och iskanter. Men åtminstone inga cyklar, de står väl parkerade i någon trappuppgång och väntar på bättre tider. Våren eller så.
Vi kom fram med fem minuter till godo, ändå hade vi åkt henlifrpn i överdrivet god tid. Parkeringsappen krånglade som alltid, vad är det med ParekrngGöteborg egentligen? Måste på allvar vara det kassaste parkeringsappen som finns. Jag tror aldrig vi har lyckats lösa en parkering smärtfritt med den. Jag sa åt slottsherren att gå i förväg medan jag fixade men han var oväntat sävlig och tyckte inte det var någon fara. Tills slut funkade appen och vi halkade iväg längs isiga dåligt skottade gångvägar. Givetvis pågick ett arbete som vi var tvungna att ta oss runt med, jag ökade takten trots halkrisken och hastade förbi några långsamtgående fram till en av entrédörrarna. Ett djup andetag senare pustade jag lättat och sa vi hinner! Klart vi hinner sa slottsherren, vi har ju en hel timme till godo. Just då föll en tydlig overklighetskänsla över mitt hoppande hjärta och pulsen som var någon helt annanstans än där den borde vara och sedan gick luften ur mig. Jag hade tagit fel på en hel timme! Kan fortfarande inte smälta det. Men snälla nån tyckte slottsherren och undrade varför jag inte sa något medan vi trasslade fram i city med bilen. Av hänsyn och för att inte stressa slottsherren ännu mer i en nästan omöjlig trafiksituation höll jag tyst såklart. Knäpptyst. Förutom något lite käckt yttrande om hur mysigt det är med snö i storstäder. Fast när jag tänkte på det i efterhand tyckte jag det var märkligt att slottsherren var så avslappnad fast vi var sena. Suck. Jag har faktiskt inte riktigt återhämtat mig än. Tror aldrig någonsin jag tappat bort en helt timme förut och det var verkligen ingen trevlig upplevelse. Desto trevligare var att vi plötsligt hade gott om tid och kom in tidigare än den ordinarie tiden och därför också kunde åka hem tidigare. Hem ljuva lugna hem.
Hemma blev det en rejäl promenad med hundarna i snön och skogen. Temperaturen steg från minus sexton till minus fyra under dagen så det kändes rent av varmt på eftermiddagen. Allt är relativt inser jag igen, efter en ordentligt köldperiod är fyra minus som en ljum vårbris. Jag har ägnat delar av kvällen till att detaljstudera veckans kommande väderprognos för att försöka komma fram till vilka träningstillfällen som är genomförbara eller inte. Än har jag inte blivit så mycket klokare för det är väldans ovisst om det blir snö eller regn och plus eller minus. Halt och eländigt lär det nog bli i alla fall. Får ta en dag i taget och vara lika flexibel som vädret. Wirre tuggar ben på köksgolvet medan jag skriver, den vanliga kvälls ordningen men lite annorlunda för ikväll tuggar han ett Rauhben som jag köpte i en jättestor zooaffär på hemvägen. Han är test pilot nu Wirre, jag har funderat på att ta hem Rauhben till butiken men jag vill veta hur tuggvänliga de är och framför allt vilket tuggmotstånd de har först. Bra verkar det som för Wirre har snart tuggat en timme och benet är knappt påbörjat. Imponerande, och dags för en tuggpaus strax med andra ord. Det är bra att ha Wirre som testhund för han är envis med tuggandet och benen så jag vet att kvalitén blir ordentligt utvärderad. Benet räcker liksom inte länge för att han lägger det ifrån sig och tittar på det, han tuggar oavbrutet med energi och rejäla labardortänder. Det blir nog till att ta in Rauh i butiken tror jag, det ser ut så nu.
