I kallaste laget
Termometern försvann långt mycket längre ner än vad den brukar på de här breddgraderna. Minus nittonkommafem sedan slutade jag att titta. Så ovanligt med så pass kallt och så pass mycket snö samtidigt här hos oss. Riktigt genuin vinter och galet vackert. Men i kallaste laget ute och ett fasligt springande med vatten och foder till utomhusdjuren. Och ved till oss. Att få gå in sedan, ta av alla ytterkläder, tända i vedspisen och hälla upp hett te och kaffe. Svårslaget. Som det är nu kan vi njuta av det med för den värsta kylan släpper redan imorgon så vi behöver(förhoppningsvis) inte oroa oss för frusna vattenledningar och avloppsrör och annat mindre kul som brukar inträffa när det blir så här kallt. För ärligt talat är vi inte tillräckligt förberedda för temperaturer ner mot tjugofem minus. Lite dåligt faktiskt för fast det är så mycket prat om att man ska preppa inför allt möjligt så har jag och slottsherren inte ens koll på prepping för det svenska vintervädret. Inte fullt ut i alla fall.
Kortare turer med hundarna idag på grund av kylan. De verkade inte misstycka, kylan hindrade dem inte och jag tror ärligt inte de har så stor koll på om vi är ute en halv timme eller en hel timme, det handlar nog mer om vad tiden innehåller. Pal fick jag begränsa lite för han sprang som vanligt en halvmara. Rätt ut i djupsnön över diken och vägen ut på nästa fält och runt igen med rimfrost över hela bringan. De andra sprang de med men ingen av dem springer som Pal gör. Vare sig det är snö eller på barmark. Annars gick vi mest längs plogade vägar, blir bäst så i kylan, särskilt för småcockrarna som får det tufft i djupsnön. Queen Lyra slapp faktiskt längre promenader helt, en snabb rastning och sedan in i värmen igen är absolut bäst för henne sådana här dagar, det tycker både vi och hon så för en gång skull är vi helt och hållet eniga om något.
En massa snö gör saker med människor märker jag. Somliga gnäller förfärligt över kylan och snön, andra jublar och skyndar sig ut men oavsett inställning så ger snön en sort gemenskap. Snön ger möten som annars inte hade blivit av. Två gånger den här veckan har vi hjälpt till att putta bilar som hamnat lite fel, först på byvägen här hemma och idag i ett bostadsområde i Trollhättan dör vi skulle besöka en akvariebutik. Det är trångt vid den där butiken, finns ingen direkt parkering så man får leta runt efter en plats att göra av bilen och gå en bit. Speciellt gäller det stora nomadbilar som inte går att tråckla in på vilken liten fick som helst. Det gjorde vi, körde runt och hittade en plats en bit bort och på vägen till butiken såg vi en man kämpade en man med att få loss sin bil ur en snödriva i en av de där mindre luckorna. Vi frågade om han ville ha hjälp att putta och det tackade han inte nej till. Nu gick det inte så bra ändå för bilen satt verkligen fast med när vi stod där och funderade lite över läget kom två killar gående från andra sidan gatan och erbjöd sig hjälpa till så plötsligt var vi fyra som som försökte få loss bilen. Jag tänker att det aldrig hade hänt om det varit barmark, eller självklart hade inte just det hänt om det var barmark men själva mötet hade inte heller skett. Förmodligen hade alla fem bara gått förbi varandra på gatan så som man oftast gör utan att ens säga hej, var och en upptagen med sitt eget. Nu kom det sig att snön gjorde att fem mycket olika människor som förmodligen aldrig annars hade träffats strålade samman, bytte några ord med varandra och gemensamt hjälptes åt. Tack för det snön. Tyvärr fick vi inte loss bilen trots att alla tog i men det blev en fin stund mitt i snön och olikheterna. Tyckte åtminstone jag men lite oklart vad bilägaren tyckte förstås. Men han lätt inte allt för uppgiven i alla fall.
